Orhan Pamuk gjorde denna stad känd i världen genom sin roman Snö efter stadsnamnet, kar betyder snö på turkiska. Denna roman var i stort sett den enda källan till kunskap om Kars jag hade när jag landade här i fredags.
2000 meter högt på gränsen till Armenien och Georgien och med Iran ett stenkast bort. I bakhuvudet naturligtvis också de nationella frågorna om armenier och kurders behandling i Turkiet. Skulle jag möta en fullständigt befäst stad? Och vad med temperaturen, i Pamuks roman är det kyla och snöoväder. Har nu lärt mig att temperaturskillnaden kan vara 85 grader, från -45 till +40.
Syftet med min är som vanligt att finna den bästa filmkonsten, och detta år har Turkiet verkligen visat framfötterna på den scenen.
Det började med den klart lysande stjärnan Nuri Bilge Ceylan och hans Three Monkeys, som fick pris i Cannes. En film som jag håller tummarna för att den når svenska biografer.
Såg för övrigt hans förstlingsverk The Little Town, från 1997, igår. Tyckte mycket om den, neorealism möter Angelopoulos. Underbart fotograferad av regissören själv.
Sedan har det bara rullat på, Turkiet har haft bra film på alla stora festivaler. Programgruppen har varit flitig och sett dem alla, så redan nu har vi ett bra turkiskt program. Men jag är här för att förhoppningsvis hitta en eller ett par filmer som inte hittat ute i den stora festivalvärlden. Filmer som glömts bort eller filmer som ännu inte är färdiga.
Som festivalprogrammerare så handlar det inte bara om att välja filmer, det handlar också väldigt mycket om att välja bort. Tror att för mig är det mellan 5 och 10 % av vad jag ser som går genom nålsögat. Och så handlar det om att skapa kontakter så att vi vet vad som är på gång i framtiden.
På en liten festival som denna så möts alla gäster såväl till lunch som middag och vi hinner avhandla både vardagligheter och de större filosofiska spörsmålen, något som knappast sker i Cannes eller Venedig.
Så nu är det på gång DVD:er på helt nya filmer som jag skall få innan veckan är till ända.
Här får jag också möjlighet att se filmer som andra programgruppsmedlemmar valt till nästa GIFF men jag ännu inte haft möjlighet att se.
Men det började inte så bra. Direkt efter det att vi landat skulle vi ha lunch. Vi bussades till en restaurang, satte oss till bords och blev serverade vatten.
Plötsligt kommer beskedet, här finns ingen mat! Bussarna beställs fram på nytt. Vi färdas till en ny restaurang och äntligen blev vi utspisade.
En elgenerator står också utanför huvudbiografen i händelse det skall bli strömavbrott, vilket hände två gånger i ett estniskt kortfilmsprogram.
Lite bekräftelse på fördomar är alltid bra för samtalet.
Skall nu bekänna att jag inte kommer att se film lika flitigt på denna festival som jag brukar. Kommer att ta tillfället i akt att åka med på de turer som festivalen arrangerar i detta historiskt och politiskt extremt spännande område. Till mitt försvar: På bussturerna samtalar jag naturligtvis också med alla de turkiska filmare som finns på plats.
Till dags har jag hunnit med en stadsrundtur och en tur till den gamla armeniska huvudstaden Ani.
Kars har genomgått många öden och skiftande regimer har härskat här. På slutet av 1800-talet och fram till 1918 var det ryssarna som styrde och det lever också kvar i en del arkitektur. Det är de pråligaste husen i staden. Kars har ca 100 000 invånare och ute på stäppen ser jag många nya flerfamiljshus samtidigt som det mitt i stan finns riktiga ruckel där människor lever sida vid sida med sina gäss och höns. Bara några kilometer utanför stadsgränsen råder stor misär trots parabolerna på skjulen. Det är också en extremt uppenbar skillnad på de intellektuella som ser på film och de fattiga som istället söker sig till moskén.
Alla vill skapa sig monument. I det här fallet Har borgmästaren i Kars betstämt att det skall byggas ett fredsmonument på en av stadens högsta punkter och själva skapelsen är 35 meter hög. Två människogestalter möter varandra och regnvattnet skapar tårar som rinner ner för kinden. Kanske inte min estetik, men… Just nu ser det mer ut som en startplats för en rymdraket av primitivt slag.
Den offentliga utsmyckningen i staden i övrigt är väl inte heller vad jag vill kalla god konst. Förutom de obligatoriska Atatürk-bysterna så tycker jag att de anlagda vattenfallen mer ser ut som tagna ur en skräckfilm eller är de kanske en uppbyggd Fantomengrotta.
Igår for vi 40 kilometer och nådde då gränsen mot Armenien. På vägen kunde vi till och med skymta toppen av det 5 000 meter höga Ararat. Ni vet där Noa strandade med sin ark när hela jorden blivit översvämmad. Historiens vingslag känns även om det bara är litteratur.
Här ligger staden Ani som en gång var Armeniens huvudstad.
Staden har under långa tider varit en mycket viktig handelsplats och en anhalt på Sidénvägen till Kina.
Mycket är förstört av krig och inte minst de frekventa jordbävningarna i området. Den senaste inträffade 1988. Men mycket står också kvar eftersom skaparna av kyrkor och kloster på området var otroligt skickliga och visste hur man skulle bygga för att motverka naturkrafterna som ville rasera. Området ligger precis på gränsen mellan två kontinentalsocklar.
Här stod vi nu och tittar över den lilla floden som skiljer Turkiet från Armenien.
Det var lite känslosamt att stå där tillsammans med filmaren Sona Khachatryan som har sitt hem 30 kilometer från gränsen, i den armeniska staden Gyumri. Hon har fått åka i nio timmar, via Georgien för att nå hit. Egentligen är det en knappt halvtimmes bilresa till Gyumri, men gränsen är helt stängd. Och Turkiet och Armenien skyller naturligtvis på varandra.
Men alla festivaler har också ett nattliv. Här stavas det Bolero.
Alla samlas här och varje kväll spelar något av Turkiets bästa band. Här har det inte sparats på krutet. Här flygs toppmusikanterna in för att underhålla festivalpubliken. Får för mig att det konsumeras en hel del Raki på Bolero. Men det är vad jag tror, då ligger ju jag och sover gott för att titta på film klockan 08.30 nästa morron.
Feststivalchefen Ahmed Boyacioglu i livligt samtal med regissören av filmen Moskva, Belgien, Christophe Van Rompaey. Det hände på Bolero i går
Freddy Olsson
Kars 10 november 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar