Tidig morron. I frukostmatsalen bara turkiska män. Var duktig och gick direkt hem efter visningen av en turkisk film som Camilla i programgruppen sett och som är klar för festivalen. Sedan en ny rulle på DVD innan klockan blev ½ 2.
Gårdagen var framför allt en lång resa, sex timmar i buss längs den armeniska gränsen. Vi färdades ett stenkast från Tasjkent. Det kändes också väldigt orientaliskt när vi kom till staden Agri, en halvmil från Ararat. Alla kvinnor hade huvudet täckt och basaren var rent Mellan Östernsk, med det mesta av sortimentet importerat från Iran.
Sedan stod jag där, på platsen där Noa och all världens djur gick på grund när jorden översvämmades.
Kanske är dessa kossor släkt i rakt nedstigande led från de kor som vandrade ut ur arken.
Och denne son till en herde på Ararats sluttningar en Noas arvtagare.
På vägen hem fick jag det riktiga vykortet, Ararat och fullmånen i all sin glans.
Men allt är inte guld som glimmar. Under färden både dit och hem fick jag bevittna hur start befäst denna nordöstliga NATO-gräns är. Vi blev stoppade i miltärkontroller ett antal gånger.
Hinner faktiskt med att se lite film också. Blev lätt exalterad härom kvällen när jag sett en film som ingen visste något om. Otroligt barnskådespeleri och ett ämne som väcker debatt. Intet öga kommer att vara torrt när filmen visas i Göteborg. Nu korsar jag mina fingrar. Måtte inte bara Berlin eller Cannes ta denna pärla ifrån oss.
Sedan är det som vanligt ett antal filmer med unga män i mer eller mindre kriminella sammanhang. Är ganska trött på dessa filmer som ser likadana ut varhelst i världen du far. Det enda som skiljer dem emellan är graden av våldsamhet.
Har inget emot att det visas våld och brutalitet på den vita duken. Ett exempel är den brittiska filmen Hunger som går upp på svenska biografer innan festivalen, men visas här. En film som verkligen sätter igång diskussionen och delar både publik, filmare och regissörer. Se den! Sedan får vi se om du berörs på ett positivt sett eller du bara mår illa.
Ena dagen Ararat och några dagar tidigare en skidort nära Kars med barbeque i minusgrader. Högsta toppen har naturligtvis namnet Allahuekber, Gud är stor.
Framför elden den turkiska författaren Pelin Özer.
Linbanestationen såg ut som Turkiets första rymdstation.
Träffar många regissörer, inte bara turkiska, som kommer till Göteborg. Här en som tävlar om Bergman-priset, Aida Begic från Bosnien som gjort filmen Snow.
Två personer som är ständigt närvarande på denna festival.
Landsfadern Mustafa Kemal Atatürk.
Och festivalchefen Basak Emre.
Slutligen en liten pristävlan (utan priser). Varför dyker det då och då upp ett granatäpple i bild? En liten ledtråd. Tänk på en film från regionen.
Freddy Olsson
13 november 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar