tisdag 4 september 2007

Charlize och jag





Cate Blanchett rules. Det racker val att saga det om Todd Haynes Dylan-upplevelse. Okej da, har ar lite till: Experimentiellt, spannande, roligt, snyggt, annorlunda, mystiskt, poetiskt, utmanande - men lite for lag volym pa visningen... Och Cate ar en stark kandidat till kvinnliga (eller blir det manliga? eller kanske queerpriset?) skadespelarpriset. Todd sa på presskonferensen: "We wanted to make a film which expanded who he is and what he is about, instead of diminishing, which normally happens in a traditional biopic." Det ar precis det han har gjort också. En film man kan se om minst tjugo ganger och upptacka nya saker. Och sa far man inte missa soundtracket. Enligt Todd sjalv sa innehaller det hela 19 spar som inte kom med i filmen. Nyinspelningar av klassiska Dylanlatar, tex Charlotte Gainsbourg med "Just Like a Woman" (spelar fru i filmen) och gamle Pavementsangaren Stephen Malkmus, uppbackade av ett specialihopsytt band, ledda av Lee Rinaldo fran Sonic Youth och med bla Tom Verlaine i sattningen.

Summerar 26 sedda filmer (ungefar lika manga for Jannikes del; totalt kommer vi nog i slutanden att hamna pa runt 60, inkluderat nagra dubbleringar), rejalt mer an halften bra (ett mycket fint festivalfacit) och nasta tom av en kvinna(!), en italienska. Full av intryck, uttryck och runttumlande tankar. Man forsatts verkligen i ett speciellt sinnestillstand nar man sitter ensam och ser film tio timmar om dagen, dag efter dag efter dag. Gor resor runt om i varlden och fram och tillbaka i tiden och runt runt i sitt eget liv, som en foljdeffekt. Nyttigt, men tur att man ar nagorlunda stabil i alla fall... eller?...

Morgonen borjade med Lou Reeds Berlin av Julian Schnabel (som for ovrigt fick ett Guccipris har i gar och bad de snattrande italienska festbesokarna att halla kaft sa att han kunde halla sitt tal.) Lou korde ju hela Berlinplattan pa en konsert forra aret, forsta gangen som materialet spelades live sedan plattan sagades. Finns ett riktigt fint ogonblick i filmen nar den, minst sagt, uttrycksfulle "korsangaren" Antony (and The Johnsons) sjunger en lat och det bara ar sa fantastiskt bra och Lous blick... ja man far en tar i ogat. Fint filmat av Schnabel ocksa. Nu tycker jag att Soundtrack of Our Lives ska plocka upp spela-hela-plattortrenden och slanga in ett par Union Carbideplattor ocksa nar de anda haller pa. Da blir det party. En platta/kvall, precis som Lucinda Williams gor i NY och LA i dagarna.

Dylanefterfesten holl vi (jag, Jannike, Eva af G, Festivalmannen, Stig B och var man i Rom, Peter Loewe) pa tillfalliga baren Pekador, sittandes/liggandes pa kuddar och laga soffor pa marken. En sagolikt god grillad hamburgare (forsta kottet och forsta varma maten pa resan...)och en kombination av drinkarna Amaretto Sour och God Mother blev en alldeles ny, mycket rekommenderbar drink: God Amaretto Sour Mother (Amaretto, vodka, limonello) som var perfekt till just den saftiga och ratt nodvandiga hamburgaren. Eftersom det inte ar sa hysteriskt med fester i Venedig sa slapper man den biten helt och kan i stallet ha trevligt med folk man gillar. Sympatiskt.

Nu bar det hemat (om planet kan lyfta for det regnar och stormar ratt rejalt i dag, askovadret i natt var inte heller nadigt)till slutforande av Jesper Ganslandts bidrag till Filmkonts forfattarstafett. Kommer att bli valdigt spannande och kommer till Bokmassan. Vi ses dar, i var monter, pa nagon fest eller kanske bankett.

Nasta resa blir till Costa Rica i oktober.

Sa jag sager som Charlize Theron, pa presskonferensen for The Valley of Elah: "It's a blessing to get up every morning to do a job which you don't consider as a job. The day I stop feeling that way is also the day I will stop."



Camilla Larsson

PS Glom aldrig att saga ordet caffe innan ordet latte i Italien. Det ar inte alls trevligt att ta en stor klunk av sitt morgonkaffe och sa upptacka att det bara ar varm mjolk.

Inga kommentarer: