I valet och kvalet

Bombays flygplats igår.
Hmm, vilken ska jag ta? Den vanliga toaletten eller den platta toaletten?
Idag: hotellets swimmingpool, sedan fyra filmer på raken: en helindisk, en Indien-UK, en Indien-USA, en Bangladesh-UK.

Vår kvinna är i Bollywood

Det föregående inlägget kom ett dygn försenat, eftersom jag inte kunde logga in på bloggen i går kväll. Nu funkade det helt plötsligt och jag ska nog inte skylla på tekniken, jag ringde just hit en kille från receptionen som efter mycket funderande på varför mitt internet inte fungerade, såg att jag inte hade satt i sladden.
Men alltså, vår kvinna i Bollywood har slutligen kommit till Bollywood. Hon landade på flygplatsen vid lunch och fördrev eftermiddagen på hotellet Sun & Sand vid Juhu Beach med intensivt planerande av filmtittandet ihop med Asha Richards, filmvetare och skribent från Mumbai som sedan länge bor i London och numera ingår i GIFFs programgrupp. Asha var extremt behjälplig under festivalinvigningen nyss som var som ett levande ”Vem är vem i indisk filmindustri?”.
Det är härligt att vara på filmfestival igen!
Överst: När man checkar in på Sun & Sand får man kastmärke och blomsterkrans.
Mitten: Första röda mattan där jag blivit intervjuad!
Nederst: Legendariske skådespelaren Shashi Kapoor, första indiska skådisen att lyckas även i Hollywood, tar emot Lifetime Achievment Award.

På kolonialklubben

Klockan halv sju i afton hämtades vår kvinna i Bangalore av Prakash och vi åkte till Bowring Institute. En byggnad som britterna uppförde 1888 som klubb och som indierna drev vidare enligt den traditionen efter självständigheten. En fantastisk gammal lokal med bibliotek, läserum med stora fåtöljer, bingohall (bingo heter housie här, fick jag lära mig) och en enorm gård med servering. Klubben är inget särskilt dyrt ställe nuförtiden, utan har enkla maträtter och relativt bred kundkrets. Det krävs bara att minst en i sällskapet är medlem. Enligt Prakash är det bara Bangalore där folklivet är så blandat att man kan fylla så pass stora uteserveringar, överallt annars i Indien är städerna mycket mer segregerade.
Till middagen anslöt filmskaparen T.S. Nagabharana och filmvetaren N. Vidyashankar. Båda är, liksom Prakash, inblandade i Bangalores internationella filmfestival vars kommande upplaga just nu är framflyttad från december till januari för att skapa mer finansiellt spelrum. Staten Karnataka, som är viktig sponsor, har nämligen fått stora översvämningar i norra delen av delstaten på halsen. Det kräver massor av extra resurser i nödhjälp till de 10 miljoner drabbade, och kulturen får ta smällen. Men de tre kämpar envetet vidare mot genomförandet av festivalen.
Det är svårt att vänja sig vid proportionerna i Indien. Bara i Bangalore bor nästan lika många människor som i hela Sverige. Och de som är hemlösa eller fått sin skörd förstörd av översvämningarna är ännu fler. Det görs också 800-1100 filmer i Indien varje år (siffrorna varierar). Till slut vet man inte om det är Indien som är sjukt stort eller Sverige som är sjukt litet.
Överst: Bangalores äldsta biograf, Elgin.
Mitten: Kolonial stämning på Bowring Institute.
Nederst: Världens plattaste toalett.

DVD-bonanza i Bangalore

Dagen förflöt lugnt (=jobb-e-mailande som en galning) på hotellet fram till fyra, då Prakash Belawadi kom förbi för att säga hej och Zac O’Yeah hämtade upp mig för en sightseeingtur med filmtema. Ett antal mycket välplanerade timmar då vi både hann titta på gigantisk handmålad bioreklam, en indisk artdeco-biograf, en bit av ett traditionellt skådespel av den typ Bollywoodfilmen härstammar från, besöka en DVD-butik där jag fyndade 36 indiska filmer på DVD för ett snittpris på 13 kr styck (men när ska jag se dem!?) samt äta middag tillsammans med filmkritikern Pradeep Sebastian på Bangalores motsvarighet till Gyllene Prag, nämligen Koshys.
I morgon har vår kvinna i Bangalore stämt träff med Pradeep kl 11 för att - handla ännu mer DVDer.


Överst: Författaren Zac O'Yeah, filmkritikern Pradeep Sebastian och ett gäng indiska DVDer på Bangalores Gyllene Prag: Koshys.
Nederst: Handmålad bioreklam med 3D-dekoration.

Vår kvinna i Bangalore

Författaren Zac O’Yeah brukar ju kalla sig Vår man i Bollywood (Filmkonst nr 83 och en filmisk barrunda i filmdrinkboken Starka drycker på stor duk). Eftersom jag ska träffa honom i dag eller i morgon här i hans hemstad Bangalore, låter jag mig inspireras och är hädanefter Vår kvinna i Bangalore – om några dagar uppgraderad till Vår kvinna i Bollywood när jag flyger härifrån till filmfestivalen i Mumbai.
Mitt uppdrag är dock inte att gå på filmisk barrunda, även om det hade varit trevligt, utan att se massor av indisk film inför festivalen 2010. Jag väntar på hotellet på Prakash Belawadi, grundare av Bangalores Centre for Film and Drama. Han ska guida mig till filmvärlden i regionen Karnatakas huvudstad Bangalore.
Fortfarande har jag inte sett mer av Indien än den mörka motorvägen i taxin mellan flygplatsen och hotellet. Plus morgonens utsikt från hotellrummet över en gata, flitigt trafikerad med bussar och gula rickshaws. I natt när taxin körde in i rondellen utanför hotellet, korsades densamma av en skimrande ljusbrun, lösspringande häst. Det var som en scen ur en Lynchfilm. Eller kanske Kusturica.