Klockan halv sju i afton hämtades vår kvinna i Bangalore av Prakash och vi åkte till Bowring Institute. En byggnad som britterna uppförde 1888 som klubb och som indierna drev vidare enligt den traditionen efter självständigheten. En fantastisk gammal lokal med bibliotek, läserum med stora fåtöljer, bingohall (bingo heter housie här, fick jag lära mig) och en enorm gård med servering. Klubben är inget särskilt dyrt ställe nuförtiden, utan har enkla maträtter och relativt bred kundkrets. Det krävs bara att minst en i sällskapet är medlem. Enligt Prakash är det bara Bangalore där folklivet är så blandat att man kan fylla så pass stora uteserveringar, överallt annars i Indien är städerna mycket mer segregerade.
Till middagen anslöt filmskaparen T.S. Nagabharana och filmvetaren N. Vidyashankar. Båda är, liksom Prakash, inblandade i Bangalores internationella filmfestival vars kommande upplaga just nu är framflyttad från december till januari för att skapa mer finansiellt spelrum. Staten Karnataka, som är viktig sponsor, har nämligen fått stora översvämningar i norra delen av delstaten på halsen. Det kräver massor av extra resurser i nödhjälp till de 10 miljoner drabbade, och kulturen får ta smällen. Men de tre kämpar envetet vidare mot genomförandet av festivalen.
Det är svårt att vänja sig vid proportionerna i Indien. Bara i Bangalore bor nästan lika många människor som i hela Sverige. Och de som är hemlösa eller fått sin skörd förstörd av översvämningarna är ännu fler. Det görs också 800-1100 filmer i Indien varje år (siffrorna varierar). Till slut vet man inte om det är Indien som är sjukt stort eller Sverige som är sjukt litet.
Överst: Bangalores äldsta biograf, Elgin.
Mitten: Kolonial stämning på Bowring Institute.
Nederst: Världens plattaste toalett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar