Göteborg International Film Festival

Följ med oss till vår nya blogg!

2009-12-10T09:18:00.006Z

Tack för att ni följt oss här på bloggen men nu är det dags för ett kostymbyte.

Från och med nu hittar du oss här

www.gbgfilmfestival.wordpress.com

Mörka Nätter i Tallinn

2009-12-09T13:42:00.009Z

Baltic Event/Black Nights Festival 28 nov - 3 dec 2009

Så var det då dags för min sista festival för året, det har blivit 15 stycken under 2009. Det återstår ännu att se ytterligare några filmer på DVD. För första gången har jag ägnat mig åt att räkna hur många filmer jag ser för festivalen, i år blir det nästan 500. Kanske kommer mellan 30 och 40 av dessa att visas i Göteborg, det blir ett visst svinn.

Beredskap för filmiska chockeffekter. Sjukvårdstält i polska Gdynia

Har producerat en novellfilm under hösten som gjort att jag inte varit så flitig på bloggen. Den heter Höstmannen och är regisserad av Jonas Selberg Augustsén. Vi spelade in i Övertorneå i september och det språk som talas är mienkäli. Filmerna på detta språk är inte så flitigt förekommande. Se den på festivalen.

Veteran i film-Poland, Krzysztof Zanussi, visade sin nya Revisited i Gdynia.

Har i alla fall hunnit med två turer till Polen, Gdynia och Warszawa och ett besök på de holländska filmdagarna i Utrecht.

Rik från Rotterdam och Benjamin från Cannes på holländska filmdagar.

Tror att jag fått med mig i alla fall några filmer som ännu inte visats utanför sina hemländer.

I år är jag speciellt glad åt att ha hittat ett antal dokumentärer som står ut både när det gäller innehåll och visuellt berättande. En del av dem befinner sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet och kommer att väcka debatt. Jag är övertygad om att muren mellan de två filmiska uttrycken snart är borta.

I Utrecht delar man ut Gyllene Kalven.

Nu ser jag fram emot att hälsa ett stort antal regissörer välkomna till Göteborg och möta reaktionen hos biopubliken.

Men först skall det skrivas katalogtexter, det är vad jag och många andra i programgruppen sysslar med just nu.

Er utsände i morronmötel i Warszawa om filmens framtid i Polen. Samtalspartner tidigare elektriker och ex-president.

Åter till Tallinn. Festivalen heter Black Nights Festival och i samband med den visar filmare från regionen upp sina kommande projekt, och söker medproducenter för dessa. I år tillkom en nyheter, Black Market. Vi fick se filmer från många av de länder som en gång tillhörde Sovjetunionen. Ni vet alla de som slutar på ...stan. Tror att jag fick med mig några filmer även därifrån.

Öppningspartyt i Tallinn äger av tradition rum i bowlinghallen.

Abstiens, när det gäller filmtittande, uppstår lätt i denna paus mellan katalog och festival. Inga problem, det finns många äldre filmer som tål att ses på nytt, gång på gång.

Julmarknad i Tallinns gamla stad.

En annan arbetsuppgift i juletid är att skriva ett förslag till statlig filmpolitik. Filmutredningens remisstid går ut precis när festivalen öppnar . Fatta även du din penna och sänd en vers till kulturministern om vilken filmpolitik du vill se i framtiden.

Freddy Olsson

9 december 2009

Tolv filmer senare

2009-11-01T18:22:00.007Z

Dagarna går sin gilla filmfestivalgång. Frukost med indiska "dosas", supergoda pannkakor fyllda med potatis och andra saker, bil till multiplexbiografen genom de igenkorkade mumbaiska gatorna där bilar och rickshaws står stilla i en tjock gröt och tutar, tre, fyra indiska filmer på raken, bil till hotellet och sen middag och rummet eller ingen middag och rummet, beroende på lunchens karaktär. Det har inte varit några sociala evenemang så alla verkar ganska laddade inför UK Film Councils tillställning i morgon på mitt hotell.
Filmtittandet går riktigt bra. Den som vill se indisk film kan förvänta sig några pärlor på GIFF 2010, om allt går enligt planerna!
Överst: Fun Cinemas i stadsdelen Andheri East, Mumbai (eller Bombay som väldigt många fortfarande säger här).
Mitten: Vad ska man säga? Jag är glad att inte jag behöver klättra upp i den här byggnadsställningen.
Nederst: Asha Richards, bland mycket annat min livräddare i den indiska trafiken.

I valet och kvalet

2009-10-30T19:15:00.004Z

Bombays flygplats igår.
Hmm, vilken ska jag ta? Den vanliga toaletten eller den platta toaletten?
Idag: hotellets swimmingpool, sedan fyra filmer på raken: en helindisk, en Indien-UK, en Indien-USA, en Bangladesh-UK.

Vår kvinna är i Bollywood

2009-10-29T20:21:00.004Z

Det föregående inlägget kom ett dygn försenat, eftersom jag inte kunde logga in på bloggen i går kväll. Nu funkade det helt plötsligt och jag ska nog inte skylla på tekniken, jag ringde just hit en kille från receptionen som efter mycket funderande på varför mitt internet inte fungerade, såg att jag inte hade satt i sladden.
Men alltså, vår kvinna i Bollywood har slutligen kommit till Bollywood. Hon landade på flygplatsen vid lunch och fördrev eftermiddagen på hotellet Sun & Sand vid Juhu Beach med intensivt planerande av filmtittandet ihop med Asha Richards, filmvetare och skribent från Mumbai som sedan länge bor i London och numera ingår i GIFFs programgrupp. Asha var extremt behjälplig under festivalinvigningen nyss som var som ett levande ”Vem är vem i indisk filmindustri?”.
Det är härligt att vara på filmfestival igen!
Överst: När man checkar in på Sun & Sand får man kastmärke och blomsterkrans.
Mitten: Första röda mattan där jag blivit intervjuad!
Nederst: Legendariske skådespelaren Shashi Kapoor, första indiska skådisen att lyckas även i Hollywood, tar emot Lifetime Achievment Award.

På kolonialklubben

2009-10-29T19:37:00.004Z

Klockan halv sju i afton hämtades vår kvinna i Bangalore av Prakash och vi åkte till Bowring Institute. En byggnad som britterna uppförde 1888 som klubb och som indierna drev vidare enligt den traditionen efter självständigheten. En fantastisk gammal lokal med bibliotek, läserum med stora fåtöljer, bingohall (bingo heter housie här, fick jag lära mig) och en enorm gård med servering. Klubben är inget särskilt dyrt ställe nuförtiden, utan har enkla maträtter och relativt bred kundkrets. Det krävs bara att minst en i sällskapet är medlem. Enligt Prakash är det bara Bangalore där folklivet är så blandat att man kan fylla så pass stora uteserveringar, överallt annars i Indien är städerna mycket mer segregerade.
Till middagen anslöt filmskaparen T.S. Nagabharana och filmvetaren N. Vidyashankar. Båda är, liksom Prakash, inblandade i Bangalores internationella filmfestival vars kommande upplaga just nu är framflyttad från december till januari för att skapa mer finansiellt spelrum. Staten Karnataka, som är viktig sponsor, har nämligen fått stora översvämningar i norra delen av delstaten på halsen. Det kräver massor av extra resurser i nödhjälp till de 10 miljoner drabbade, och kulturen får ta smällen. Men de tre kämpar envetet vidare mot genomförandet av festivalen.
Det är svårt att vänja sig vid proportionerna i Indien. Bara i Bangalore bor nästan lika många människor som i hela Sverige. Och de som är hemlösa eller fått sin skörd förstörd av översvämningarna är ännu fler. Det görs också 800-1100 filmer i Indien varje år (siffrorna varierar). Till slut vet man inte om det är Indien som är sjukt stort eller Sverige som är sjukt litet.
Överst: Bangalores äldsta biograf, Elgin.
Mitten: Kolonial stämning på Bowring Institute.
Nederst: Världens plattaste toalett.

DVD-bonanza i Bangalore

2009-10-27T17:52:00.008Z

Dagen förflöt lugnt (=jobb-e-mailande som en galning) på hotellet fram till fyra, då Prakash Belawadi kom förbi för att säga hej och Zac O’Yeah hämtade upp mig för en sightseeingtur med filmtema. Ett antal mycket välplanerade timmar då vi både hann titta på gigantisk handmålad bioreklam, en indisk artdeco-biograf, en bit av ett traditionellt skådespel av den typ Bollywoodfilmen härstammar från, besöka en DVD-butik där jag fyndade 36 indiska filmer på DVD för ett snittpris på 13 kr styck (men när ska jag se dem!?) samt äta middag tillsammans med filmkritikern Pradeep Sebastian på Bangalores motsvarighet till Gyllene Prag, nämligen Koshys.
I morgon har vår kvinna i Bangalore stämt träff med Pradeep kl 11 för att - handla ännu mer DVDer.

Överst: Författaren Zac O'Yeah, filmkritikern Pradeep Sebastian och ett gäng indiska DVDer på Bangalores Gyllene Prag: Koshys.
Nederst: Handmålad bioreklam med 3D-dekoration.

Vår kvinna i Bangalore

2009-10-27T05:47:00.001Z

Författaren Zac O’Yeah brukar ju kalla sig Vår man i Bollywood (Filmkonst nr 83 och en filmisk barrunda i filmdrinkboken Starka drycker på stor duk). Eftersom jag ska träffa honom i dag eller i morgon här i hans hemstad Bangalore, låter jag mig inspireras och är hädanefter Vår kvinna i Bangalore – om några dagar uppgraderad till Vår kvinna i Bollywood när jag flyger härifrån till filmfestivalen i Mumbai.
Mitt uppdrag är dock inte att gå på filmisk barrunda, även om det hade varit trevligt, utan att se massor av indisk film inför festivalen 2010. Jag väntar på hotellet på Prakash Belawadi, grundare av Bangalores Centre for Film and Drama. Han ska guida mig till filmvärlden i regionen Karnatakas huvudstad Bangalore.
Fortfarande har jag inte sett mer av Indien än den mörka motorvägen i taxin mellan flygplatsen och hotellet. Plus morgonens utsikt från hotellrummet över en gata, flitigt trafikerad med bussar och gula rickshaws. I natt när taxin körde in i rondellen utanför hotellet, korsades densamma av en skimrande ljusbrun, lösspringande häst. Det var som en scen ur en Lynchfilm. Eller kanske Kusturica.

Björn Runge: Jag vill ge en insyn i det hemligaste av svenska rum - det där långfilmer kommer till

2009-09-28T10:36:00.005+01:00

Christer Nilson inleder sitt debattinlägg med att misstänkliggöra synpunkterna i min skrift "Prokrustes säng" och säger sig helst vilja ”kasta dem i papperskorgen”, vilket tyvärr är betecknande för hans attityd till att öppet diskutera frågan om hur en under över tre års tid väl förberedd internationell filmproduktion kan gå i stöpet. Avsikten med "Prokrustes säng" är att till den filmintresserade publiken ge en insyn i det förmodligen hemligaste av svenska livsrum, nämligen det där långfilmer kommer till. Jag kan ha rätt eller jag kan ha fel, men den som tror att jag tar lätt på dessa frågor misstar sig storligen. Mina konstnärliga projekt har ibland varit lyckosamma, men jag är den förste att tillstå att mina visioner ibland, av olika anledningar, gått i kvav. Så uppriktigt som möjligt har jag publicerat mina ifrågasättanden om mig själv och mina misstag i olika konstnärliga projekt. Jag tycker det är synd och lite tragiskt att Christer Nilson avfärdar mina synpunkter som bortförklaringar och försök att skylla mina egna misslyckanden på andra. Den som läst mina tidigare skrifter Konsekvenser och Fiktion som liv vet av sina ögons vittnesbörd att det inte förhåller sig på det viset. Självkritik är tärande för egot, men ärligheten förutsätter också obekväma och beska sanningar om de faktiska omständigheterna.

Mycket av det som Christer Nilson beskriver i sitt inlägg håller jag med om. Men problemet är att han undanhåller läsaren flera viktiga aspekter i de frågor jag velat belysa. I hans genmäle finns det tre försåtliga halvsanningar:

1. Christer Nilson mörkar att produktionen förvägrades det avgörande Eurimages-stödet redan under hösten 2008, eftersom vår ansökan innehöll katastrofala formella fel, något som väl få torde anse vara regissörens ansvar. Därigenom försinkades vårt redan försenade projekt med minst ett halvår. Vi fick en chans att söka en gång till, men då hade förutsättningar för stödet förändrats – något som visserligen inte Christer Nilson kan lastas för. Men faktum kvarstår: det dåvarande mycket långt gångna långfilmsprojektet havererade på grund av grov professionell inkompetens från – producenterna.

2. Jag beskriver i "Prokrustes säng" min stora förvåning och ännu större besvikelse över att jag i egenskap av regissör inte meddelades om att huvudproducentskapet övergått från rättighetsinnehavaren Per Holst till Christer Nilson; först ett kvartal post factum fick jag reda på detta, av en slump, och till följd av en direkt fråga från min sida. Detta bör ses i ljuset av att det initialt var Per Holst – en legendar bland nordiska filmproducenter och själva anledningen till att jag ursprungligen intresserade mig för uppdraget – som kontrakterade mig att regissera Simon och ekarna och att Götafilm först på ett senare stadium, genom min förmedling, kom med i bilden.

3. Insinuationerna om att jag är pengahungrig faller på sin egen orimlighet. Jag tackade nej till många lukrativa uppdrag på grund av Christer Nilsons oförmåga att säkra filmens finansiering. Jag förväntades i närmare ett år invänta ett produktionsbeslut som undan för undan, månad för månad, vecka för vecka, dag för dag, flyttades allt längre mot horisonten.

En annan aspekt av den långa väntan på ett produktionsbeslut var att jag i egenskap av regissör var den person som satt i kläm och förväntades be nyckelskådespelarna och huvudfunktioner i teamet att avstå från andra engagemang, utan att kunna ge klara besked till människor som för sin försörjnings skull var tvungna att ta ställning till om de litade på att filmen skulle bli av, att Götafilm skulle ta sitt ansvar (dvs ett produktionsbeslut) och därmed satt bollen i rullning.

Till sist vill jag bara nämna att jag tycker det är underligt av Christer Nilson att insinuera att jag har något emot, som han skriver, ”tyskar”. Tvärtom är jag och min familj mycket stolta över vårt tyska ursprung. Jag väljer också att förbigå misstänkliggörandena om min person och karaktär i övriga avseenden. För egen del anser jag att jag gjort klart min inställning till hur förproduktionen till Simon och ekarna tedde sig ur mitt perspektiv, allt detta är nu bakom mig.
För de intresserade hänvisar jag till boken "Prokrustes säng". Den objektiva sanningen finns inte. Men mitt vittnesmål är skrivet som en överlevnadshandling ur en situation som är en av de vidrigaste i mitt yrkesliv.

Vad jag också upplever som djupt ledsamt är Christer Nilsons oförmåga att se sin delaktighet i det som skedde. Han belastar mig med alla dåliga egenskaper han kan komma på: Jag är den stora syndabocken. Alla fel som uppstått på jorden de senaste åren skulle enligt hans definition av orsak och verkan kunna tillskrivas mig. Det måste vara en egenhet att frukta. Att aldrig, under inga omständigheter, se sin egen delaktighet i det som skett och sker. Trots detta faktum tar jag tillfället i akt att offentligt och ordentligt önska Christer Nilson och Lisa Ohlin lycka till på sin resa.

Björn Runge
Gbg 25-sept-09

Christer Nilson: Filmproduktion är en i högsta grad Kollektiv process

2009-09-23T16:41:00.006+01:00

Producenten Christer Nilsons kommentar till Björn Runges bok, kallad "Prokrustes Säng", där han bl.a. ger sin syn på varför han i april hoppade av filmprojektet SIMON OCH EKARNA.

Via media får jag veta att Runge än en gång ska offentliggöra sina argument och känslor i denna fråga, nu med Göteborg Filmfestivals skriftserie Filmkonst som plattform. Detta förvånar mig och jag undrar vilken avsikten är.

Jag blir inbjuden att kommentera Runges bok och får ett korrektur på den 150 sidor långa boken några dagar före utgivningen. Boken är uppdelad i ett Förord, Del 1, Del 2 och ett Efterord. Den första Delen handlar om arbetet med SIMON och ger Runges högst subjektiva bild av processen. Han beskriver sitt arbete och sin förståeliga frustration över att igångsättandet av filmen tar lång tid, han utelämnar mängder av relevanta fakta och presenterar rena lögner samt gemena personliga angrepp. Den andra Delen är en lång dialog mellan "en fiktiv producent och en fiktiv regissör", där merparten av de producenter som, med Runges vokabulär, tillhör en "ruttnande producentkultur" förlöjligas. Efterordet är en beskrivning av hur Runge vill jobba i framtiden och där kan jag bara önska lycka till.

När jag läst boken är min första impuls att kasta den i papperskorgen och tacka nej till att i offentligheten diskutera denna fråga vidare, men Filmfestivalens enträgna uppmaning gör att jag ändrar mig:

Jag kan förstå att Björn Runge, precis som jag och andra inblandade i SIMON, kan bli frustrerad över att finansieringen av en storfilm som denna är mycket komplicerad och tvingar finansieringen utanför Sverige, och i detta fall, utanför Norden och inbegriper större länder som Tyskland och Holland vilket konsumerar mycket tid och energi. Men att Runge skulle behandlats illa, inte bemötts med respekt, inte erhållit en god ekonomisk ersättning och inte fått påverka alla konstnärliga och personella beslut, det är helt lögnaktigt och blir därmed en lös grund att föra en konstruktiv debatt på!

Jag känner därför stor tveksamhet om att denna nya bok är avsedd att skapa klarhet och summera allmängiltiga erfarenheter. Jag upplever den mera som ytterligare ett försök av Runge att låta andra bli ansvariga för hans misslyckanden. Många som läst Runges tidigare bok "Konsekvenser" har upplevt hur misslyckandet med filmen Mun Mot Mun absolut har en självkritisk sida, men till huvuddelen läggs skulden på många av filmens medarbetare, vilka hängs ut på ett anmärkningsvärt sätt.

I sin nya bok pläderar Runge ädelt för begrepp som han själv kursiverar: förtroende och samarbete. I praktiken var det HAN som smutskastade, bröt ingångna avtal, vägrade träffa och prata direkt med oss samproducenter under den konflikt som HAN igångsatte, som HAN trappade upp genom att ställa fler och fler nya krav och som slutade med att HAN hänvisade all kontakt till sin agent och meddelade oss att HAN "inte litade på oss". Värt är också att understryka att under den veckan, 3-10 i april i år, när Runge trappade upp sina krav och hot mot producenterna och som slutade med hans avhopp den 10/4, gjorde jag och den andre huvudproducenten Per Holst flera, väldokumenterade, försök att övertala Runge att vara kvar i projektet. Detta gjorde vi trots att det var FJÄRDE gången under ett halvår han utsatte oss för hot om att sluta om han inte fick igenom olika krav. Kraven varierade i omfattning och mängd. Två genomgående krav var: mera pengar i ersättning och att vi skulle ta produktionsbeslut. Det förstnämnda löste vi för det mesta till hans belåtenhet, det andra var olösligt så länge hela finansieringen inte var på plats och pengarna därmed saknades att göra den film som våra gemensamma visioner krävde.

I den mån någon saklig debatt förekommit kring Runges avhopp eller kring vårt val av Lisa Ohlin som hans efterträdare, kan jag inte se att något konstruktivt kommit ut av den. Efter sitt avhopp i april gick Runge ut via TT, dagspress och kvällspress och kastade skulden på oss producenter. I Expressen anklagades vi för "maffiametoder" och i Aftonbladet smutskastades Lisa Ohlin. I tidningen Film&TV fick han oemotsagd uttala sig och även publicera ett "öppet brev" där han obemött fick hävda att "blotta misstanken om att det SKULLE kunna finnas en konspiration riktad mot honom mellan producenterna och Lisa Ohlin, gör hela denna historia suspekt"... Jo jag tackar jag.

Vilken försåtlig debattstil! Vem skulle kunnat förutse Runges avhopp, som ägde rum i ett för projektet avgörande och lovande skede, efter en mycket lyckad gemensam resa till Tyskland för att förbereda produktionen? Han lämnade oss producenter, finansiärerna som visat honom förtroende och alla medarbetare vi gemensamt knutit till projektet, helt "offside". Föga hjältemodigt!

I samma artikel beskyller han mig i förklenande ordalag för att vara "den tydligaste exponenten för den amerikanska producentrollen i Sverige". Inför detta påstående måste jag häpna och kan inte ta hans resonemang på allvar. Bland de många långfilmer och TV-serier som jag producerat, framstår särskilt de som jag varit med och initierat och spelat en avgörande roll för, som så långt ifrån ett traditionellt Hollywood-perspektiv som tänkas kan, t.ex. TV-serierna Det Nya Landet och Upp Till Kamp, dokumentären Repetitioner, långfilmerna Detaljer, Tala det är så mörkt! och Smala Sussie. Jag har lärt mig jobbet genom att producera och intensivt samarbeta tillsammans med regissörer/författare som Suzanne Osten, Ulf Malmros, Niklas Rådström, Peter Birro, Stig Larsson, Carin Mannheimer, Kristian Petri, Michael Marcimain, Lennart Hjulström, Jan Troell m fl. Stora projekt blandat med smalare filmer. Alla producerade efter sina förutsättningar och med höga kvalitetsambitioner.

För mig som verkligen instämmer i begreppen förtroende och samarbete och som ser samarbete, jag kallar det en pakt mellan regissören, producenten och författaren, som den absoluta grunden för ett filmprojekt, framstår Runges nya utspel som hycklande och som ett försök att framställa sig själv i en bättre dager. Under två år har jag som svensk huvudproducent haft ett nästa dagligt samarbete med Runge: Vi har tillsammans haft omfattande diskussioner om berättelsen, om filmen, om medarbetare, om casting, om inspelningsplatser, om finansiering, om visioner och drömmar, allt i stor samstämmighet. Detta samarbete var huvudsakligen konstruktivt, roligt, lärorikt och inspirerande. Inte minst av den orsaken är det otroligt ledsamt och trist att Runge så snart efteråt är beredd att sticka kniven i ryggen på mig, och på oss, som tillsammans med honom lagt två år på ett intensivt arbete med att förverkliga denna storfilm tillsammans.

För den oinvigde kan jag berätta att filmen SIMON har en budget på 50 miljoner. En svensk genomsnittlig film kostar 18-20 miljoner. Finansieringen av denna stora film kunde börja byggas först i augusti-08, då det första LOI (Letter of Intent) utfärdades från SFI. Därefter skedde allt ganska snabbt och 43-44 miljoner från 21 samproducenter och finansiärer från fyra länder var på plats redan 1:a januari-09, när ansökan inlämnades till den Europeiska fonden Eurimages. Märk alltså att detta samarbete också var ytterst nära att leda till ett Produktionsbeslut i februari-mars i år när vi hos Eurimages sökte de sista 4-5 miljoner som vi behövde för att starta filmen. Detta nämner inte Runge. Tyvärr fick vi dock mycket oväntat nej på vår starka ansökan, detta beslut kom i februari i år. OM vi fått ja, hade filmen nu varit i inspelning, med Björn Runge som regissör!
-Så nära var det!

Efter detta avslag fortsatte dock arbetet med oförändrad intensitet och för att säkra Runges trygghet garanterade jag honom personligen en bra veckolön ända fram till ett produktionsbeslut! - Är inte det, om något, ett tecken på förtroende och tillit?

I boken beskriver Runge vidare "den döende producentkultur" som gjort hans genomförande av denna film omöjlig. En avgörande händelse beskrivs som när en produktionsledare som första fas i arbetet med att göra projektet hanterligt och göra en första budget inför finansieringen av filmen, lade ut manuskriptet i sina beståndsdelar i ett rum för att föra en övergripande diskussion med regissören. Detta tilltag stör Runge så mycket att han i boken beskriver det "som en av de stötestenar som flera år senare fick hela samarbetet att rasa". -Allvarligt talat, att budgetarbete, planering och finansiering måste pågå parallellt med manusarbetet är inte att låsa manuset eller snöpa den kreativa processen. Metoden är ömsesidig respekt för de parallella, och lika nödvändiga, kreativa och administrativa processerna.

För oss som arbetar i ett litet land, med en marknad alltför liten för att finansiera större filmer och med stora problem att få lönsamhet i filmproduktionen, blir beroendet av offentliga och privata finansiärer i samproducerande länder markant vid större produktioner. Med nya pengar följer ofta nya krav på att redovisa förbrukningar, inspelningsdagar och kreativ medverkan. Stor vaksamhet måste till och noggrannhet kring alla beslut i dessa processer!

Men Runge tillgriper återigen överdrifter och felaktigheter för att skildra denna process. Sålunda påstår han att de tyska samproducenterna krävt att "få granska och godkänna varje ändring, varje komma i manuset". Detta är helt fel. Sanningen är att Runge under processen fick all frihet man kan tänka sig, inom de förutsättningar vdg tid och pengar och internationella regler, som var tillgängliga. Han fick välja alla nyckelpersoner.

Manusprocessen bedrevs så att synpunkter på varje version togs in och processades till Björn Runge som samarbetade med manusförfattaren, vilken var den som skrev. Betänk dessutom att denna process skedde på engelska och att filmens slutmanus ska vara på svenska. Översättare och utformare av denna slutgiltiga version var enligt överenskommelse: Björn Runge!

Vidare ondgör Runge sig över att dessa "tyskar" bad om en beskrivning av filmens visuella stil och stämning. Återigen: På vilket sätt hotar detta engagemang den kreativa processen med projektet?? Jag ser det som helt rimligt att en part som svarar för 25% av finansieringen finns med i hela processen. Krav har de rätt att ställa i en förhandlingsfas för att villkoren för finansieringen ska uppfyllas, synpunkter och frågor har de rätt att framföra i den kreativa diskussionen, men de konstnärliga besluten tar regissören i en process tillsammans med sina närmaste medarbetare; fotograf, manusförfattare, scenograf, ljuddesigner m.fl. OCH producenten.

Så ser JAG på den önskvärda kontinuerliga, kreativa, administrativa och tekniska processen under en films flera år av förberedelser och genomförande. Filmproduktion är en i högsta grad Kollektiv process, där regissören har den helt avgörande rollen, men där samspelet, förmågan att använda tillgänglig tid och resurser, att leda och lyssna och entusiasmera och därmed få ut så mycket av medarbetarna som möjligt, är avgörande för nivån på slutresultatet.

För mig, producenten, som tar oerhörda risker och lägger minst lika mycket tid och engagemang som regissören, är det naturligtvis precis lika angeläget om att få ut maximalt av denna process i den färdiga filmen, som för regissören!

Björn Runge har skrivit en 150 sidor lång partsinlaga till förmån för en person som är beredd att endast ta ansvar för sig själv, styras av sina egna nycker och infall och klä detta i en dräkt av mytologiskt och konstnärlig skepnad. Det betyder tyvärr inte att resultatet blir sant, konstnärligt värdefullt, seriöst, konstruktivt eller allmängiltigt.

Varför inte säga som det är, Björn: Jag kände successivt att detta var ett projekt som inte passade mig. Stora, breda, internationellt finansierade högkostnadsfilmer är inte min arena. Nu vet jag det. Nu vet producenterna det. Jag vill jobba i ett annat sammanhang, där min vilja, min filmsyn, min konstnärliga och personliga vilja kan genomsyra allt och där jag har möjlighet att diktera villkoren och på daglig basis ha kontroll över produktionens alla delar. -Så vill jag jobba. Däri ligger mitt misstag och det har jag tagit konsekvenserna av.

Alltnog. Idag 22 september -09, pågår det fortsatta arbetet med SIMON oförtrutet. Värt att påpekas är att Runges avhopp inte nämnvärt påverkade inställningen till filmen från inblandade samproducenter, finansiärer eller team. Vi har tappat mycket tid och energi, men arbetet pågår för fullt. Nu håller hela finansieringen på att komma på plats till 100% med flera nya svenska och holländska finansiärer och vi planerar att börja inspelningarna i februari/mars 2010. Detta utifrån ett manus som blir allt bättre och en entusiastisk och konstruktiv regissör i Lisa Ohlin tillsammans med envisa producenter, förutan vilka berättelsen om SIMON OCH EKARNA aldrig skulle bli till film!

Jag drar mig till minnes det arabiska uttrycket "hyenorna ylar och hundarna skäller, medan karavanen drar vidare..."

/Christer Nilson

Prokrustes säng – om ett havererat filmprojekt och en döende producentkultur?

2009-09-23T16:21:00.004+01:00

Regissören Björn Runge stod i begrepp att påbörja inspelningen av filmen Simon och ekarna. Men samarbetet med producenterna bröt samman och våren 2009 hoppade Björn Runge av. I ”Prokrustes säng” berättar han sin version av vad som hände.

”Om jag inte vill min egen vilja, vems vilja vill jag då?”

Denna fråga ställer Björn Runge sig i ”Prokrustes säng”, den tredje och avslutande delen i hans Filmkonsttrilogi ”Viljan och världen”. ”Prokrustes säng” är den kontroversiella berättelsen om ett havererat filmprojekt och en – enligt Runge – döende producentkultur. Men också en liten skrift om kommunikation och vikten av att bli tydlig för sig själv.

– ”Prokrustes säng" handlar om oförmågan att kommunicera. Den handlar också om förminskning. Vi har alla legat någon gång i en Prokrustes-säng. De finns överallt i vår tillvaro. Denna bok handlar om hur jag hamnade i Prokrustes säng och hur jag faktiskt tog mig ur den förrädiska bädden och överlevde med anständigheten i behåll, säger Björn Runge.

Filmkonst vill med ”Prokustres säng” ta tillfället i akt att skapa en debatt runt film- och produktionsklimatet i Sverige. Varför kantrar en filmproduktion? Hur ska regissören kunna driva sin idé från början till slut? Finns det strukturella problem eller inte och vilka är de i så fall och vad kan vi göra åt dem? Först ut i debatten på vår blogg är Christer Nilson, producent på Götafilm, huvudproducenten för filmen Simon och ekarna. Läs hans inlägg här imorgon, fredag 24/9.

Festival del film Locarno, Schweiz, 5-15 augusti 2009

2009-08-15T21:32:00.008+01:00

Leopard till Sverige

Första gången för mig i Locarno, en av världens äldsta filmfestivaler. Årets omgång var nummer 62. Jag ankommer med tåg från Zurich och vad som slår mig är att jag aldrig upplevt en festivalstad så präglad av det är filmfest på gång.

Päls på 400 kvadrameter duk.

Locarno-festivalen delar ut Leoparder i olika kategorier och detta djurs karakteristiska mönster i gult och svart går igen överallt. Till och med reaskyltarna i affärernas fönster går i dessa färger.

Staden är fantastiskt belägen vid Lago Maggiore nära den italienska gränsen. De flesta flyger faktiskt till Milano för att ta sig hit.

Tog in på ett litet hotell i grannstaden Ascona. Vännen Rik som jobbar med filmfestivalerna i Rotterdam och Cluj har detta som sitt härbärge. Vi hyrde cyklar för att ta oss fram och åter, det tog knappt 10 minuter.

Amos Gitai på scen.

Festivalen är också lite speciell för sina stora arenor. Utomhusvisningarna på Piazza Grande tar 10 000 personer. En fantastisk upplevelse, om det inte regnar. Otrolig projektion! Duken är nästan 400 kvadratmeter stor och avståndet till projektorn 80 meter. Men man lyckas få till det.

Man omvandlar också en mässhall till biograf för 3 200 åskådare.

Förutom det vanliga programmet så var det Manga/Animé som gällde i år. 100 filmer och en otroligt mängd seminarier i ämnet. Bevakade denna serie lite extensivt, men något hoppas jag ha fått med mig hem till Göteborgs-publiken.

Lago Maggiore.

Såg 43 filmer i Locarno, och det var verkligen vin och vatten. Naturen runt staden är bergig och detsamma kan sägas om utbudet, berg och bråddjup. Tog mig understundom för pannan och undrade vem som tagit denna film till festivalen. Men hittade också några små pärlor, framför allt bland det dokumentära inslaget.

Sverige hade två filmer i sektionen Leopard of the Present, dels "Hälsningar från skogen" dels "The Anchorage". Den senare något så speciellt som en svensk-amerikansk produktion av regissörerna C. W. Winter och Anders Edström. Anders Edström har bott 20 år utanför Sverige, just nu i Tokyo, men filmen utspelar sig i Stockholms skärgård.

Allt i gult och svart.

Huvudpriset The Golden Leopard gick till "She, a Chinese" av Xiaolu GUO, som för övrigt också är aktuell med en dokumentär i Venedig. På svenska kan vi läsa hennes roman "Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande".

Freddy Olsson

Lilla Filmfestivalen, Båstad, 29 juli - 3 augusti 2009

2009-08-15T07:13:00.009+01:00

Sanningen om Bergman och bananerna

Det börjar bli rutin nu, fylla bilen med 35mm-kopior av fara söderut, till Båstad. Rutin i bästa bemärkelse, träffa vänner som jag inte sett på ett år och naturligtvis titta på film. Ulf Berggren hade fått ihop en god blandning av gammalt som nytt.

Två festivalchefer, Ulf Berggren och Stefan Jarl.

En gammal festivalchef dök också upp. Lilla Filmfestivalen skapades av Bo Widerberg och när han dog togs stafetten över av Stefan Jarl som i sin tur lämnande den vidare till Ulf.

Själv missade jag tyvärr öppningen på onsdagen när Björn Runge premiärvisade sin Faces 1-6, där han utforskar filmens möjligheter.

Två priser delas ut under Lilla Filmfestivalen. Filmpäran gick till Mikael Kristersson, aktuell med "Ljusår" och Widerbergstipendiet till Jenifer Malmqvist, som går sista året på filmskolan i polska Lodz.

Erik M. Nilsson

Ett stående inslag i festivalen är Erik M. Nilsson. I våras kom äntligen en DVD-box med några av hans filmer, 26 stycken. Till dig som inte känner till Erik M:s underfundiga filmverk så är detta urval ett måste. Han var ett enmansavantgarde på Sveriges Television under 60-talet.

Vi har läst om Fredrik Gerttens "Bananas" och hur den blev stoppas från att tävla på en filmfestival i Los Angeles. Det handlar om hur bananbolaget Dole besprutat sina odlingar och hälsokonsekvenserna för dem som arbetar på plantagerna. Bolaget har nu stämt Gertten för förtal. Svensk premiär i oktober.

Anita Haglöf, i åtta år Bergmans hushållerska.

Ett annat avslöjande får vi oss till del i Tom Alandhs "Bergmans hushållerska". Anita Haglöf arbetade i åtta år hos regissören, både i lägenheten I Stockholm i på Fårö. Uppriktigt sagt så förstår jag inte hur hon stod ut. Bergman var en stygg människa om vi skall tro denna TV-dokumentär. Personerna som serverade honom var förbrukningsmaterial. I SVT den 20 september.

Av de svenska långfilmspremiärerna fanns det en väldigt bra film. "Man tänker sitt" av Fredrik Wenzel och Henrik Hellström. Filmen fanns med redan under Berlin-festivalen i februari, på bio i höst. Det svenska filmhoppet tycks komma från Falkenberg. En idé som genomförts troget. Och aldrig har väl tystnaden varit så viktig i en svensk film. Den måste ses.

Henrik Hellström, en av regissörena till "Man tänker sitt".

Ett bra år för Lilla Filmfestivalen. Den sköter sin roll som mötesplats för samtalet om film.

En som saknades i årets samtal var Folkets Bios tidigare distributionschef Sigge Risberg. Sigge har varit en stadig gäst på festivalen men han gick bort en kort tid före årets upplaga.

Freddy Olsson

Karlovy Vary International Film Festival, Tjeckien, 3-11 juli 2009

2009-07-24T14:10:00.007+01:00

Presidentmöte, f. d.

De två utposterna i Karlovy Vary. Hotel Thermal i god öststatsarkitektur och Hotel Pupp med anor från Goethes och Mozarts tid.

Med risk för att bli tjatig, detta är min favorit. Här får jag se det jag missat på andra festivaler under 2009 och här möter jag både Adam Dagliesh och John Malkovich. Adam Dagliesh heter ju egentligen Roy Marsden, men det är som kommissarie i P D James-filmatiseringarna vi känner honom bäst.

Det blev mycket film i år, drygt 40 alster av olika kvalitet. Tyvärr inte mycket att hämta i huvudtävlingen. Paprika Steen från Danmark fick mycket rättvist ta emot priset för bästa kvinnliga skådespelarprestation, men det var nog det enda pris där jag och jury var överens.

Filmen Applause är helt och hållet hennes verk, från ruta ett. Kommer på svenska biografer i höst.

Glad pristagare. Paprika Steen.

Redan i Berlin kändes det att temperaturen i filmbranschen är lite låg. Antalet professionella på plats i Karlovy Vary tycktes vara färre är tidigare år. Likaså var antalet partyn reducerat. Med den goda effekten att jag satt kvar i biografen.

Ägnar mig mycket åt att se film från Central- och Östeuropa och skall jag redan nu bedöma varåt det lutar 2009 så verkar det bli ett bra filmår för Ungern. Polen har en extremt stark hemmamarknad med rekordsiffror under första halvåret. Men tyvärr hittar jag ingen motsvarande höjning av kvaliteten på de filmverk som produceras i Polen. Skall hinna med både festivaler i Gdynia och Warsawa i höst så något hittar jag säkert.

En person som jag mötte på denna festival första gången jag var här var Vaclav Havel. Han var då sedan sex månader president i Tjeckoslovakien. 1992 delades landet i två delar och han blev återigen president, nu i Tjeckien. Nu efter att ha ha genomgått ett antal operationer och lämnat sitt ämbete ser han piggare ut än på mången dag. Kanske är det för att han tänker ge sig in i filmbranschen?

Kärt återseende. Jag och min tjeckiske vän.

En annan man som piggnat till är Tjeckiens filmiska enfant terrible, surrealisten Jan Svankmajer. Han fick hederspris och har ny film på gång, jag längtar.

När jag kom hem från Karlovy Vary möttes jag av budet att vår äldste filmare avlidit. Gösta Werner blev 101 år gammal. När Gösta fyllde 90 hade vi en retrospektiv där vi visade samtliga tillgängliga filmer. Och varje dag introducerade han sina filmer och berättade ur sin rika liv i filmens värld. För han var inte bara filmare utan också en nestor i svensk filmforskning. För mig har hans bok om dadaisten Viking Eggeling och hans filmverk Diagonalsymfonin haft en avgörande betydelse. Med Gösta går en bit av Sveriges filmhistoria i graven.

Freddy Olsson

Transilvania International Film Festival, Cluj, Rumänien, 29 maj-7 juni 2009

2009-06-17T10:11:00.005+01:00

Det nyaste Europa

Känd man som varit här.

Transylvanien? Har rest mycket i Centraleuropa men aldrig tidigare besökt detta mytomspunna område. Nu har jag äntligen varit där och som vanligt efter en resa till en ny plats är frågorna fler än svaren. Detta är ett område som på sätt och vis är porten till Europa och många är de krigsherrar som försökt behärska området. Antalet ruiner av borgar och befästningar i de otillgängliga bergen är ofantligt.

Festivalens gäster gjorde tillsammans en utflykt till en dal norr om Cluj. Här låg två byar med sammanlagt 600 invånare. Deras språk var ungerska, medan alla runt omkring talade rumänska. Så är det i hela Transylvanien, ett antal olika språk och religioner lever sida vid sida. Naturligtvis har de olika folkgrupperna påverkat varandra så att vi idag har helt speciella seder och vanor som är en blandning av influenser.

Ludmila Cvikova från filmfestivalen i Rotterdam och Marta Lamperova som är sales agent på SPI International.

Den rumänska filmen har under senare år överraskat oss med filmer som Herr Lazarescus död, 4 månader, tre veckor och 2 dagar och Bukarest 12.08. Filmskaparna har på ett unikt sätt tagit sig an det som skedde 1989, när östblocket föll samman. Kan inte se något annat land som intill dess låg bakom järnridån som på ett både effektivt och konstnärligt sätt använt filmmediet som ett medel för att förstå vad som skedde.

Framgången fortsätter, nu senast med två filmer i Cannes. Det kommer mera. Såg ett tiotal rumänska filmer som work in progress, filmer som blir färdiga senare i år, säkert kommer någon av dem till Göteborg.

En biograf som är på väg att dö, men räddningsaktionen har satts igång. Lite som när vi i Göteborg räddade Draken.

Tillbringade som vanligt större delen av min tid i biografmörker, men jag hade också väldigt trevligt. Vi var ett gäng programmerare från Europas största festivaler som mötte det rumänska filmlandskapet. Det fina var att vi faktiskt hade möjlighet att diskutera film och kvalitet. Festivalen var väldigt bra organiserad.

När festivalchefen Tudor Giurgiu höll sitt avslutningstal förstod vi att allting inte varit så lätt. Ingen representant för Rumänska filminstitutet fanns på plats i Cluj. Ja chefen för filminstitutet hade till och med förbjudit sina medarbetare att åka dit. Däremot satt både premiär- och kulturministern i salongen. Tudor berättade senare på en middag att filminstitutets chef skulle sparkas, det hade kulturministern lovat. Kände då att politiken kanske fortfarande fungerar lite annorlunda i det nyaste Europa.

Brobeck Mountain på rumänskt sätt. Men politiker och press försökte stoppa en film där två tjejer blir kära i varann.

Nu måste jag läsa på om Transylvaniens historia. För säkert är jag tillbaka snart igen.

Freddy Olsson

8 juni 2009

Fund around the world

2009-05-22T11:31:00.008+01:00

Jag stod på filmmarknaden i Cannes och försökte fråga min gode vän Mr Party Liaison – Guido Rud från argentinska distributionsbolaget Film Sharks – om han visste var Iranian Cinema hade sin monter. Guido pratade som vanligt i flera telefoner och med flera personer samtidigt men lyckades vinka mig åt ungefär rätt håll. Samtidigt som jag tog sats mot mitt försenade iranska möte ringde irakiske regissören Mohamed al Daradji hemifrån Bagdad på min mobil för att ställa en fråga angående sin nya GIFFF-stödda film. Efter att ha småpratat om filmen The Lullabies en stund med iranske producenten Mohammed Attebai, under det att jag frenetiskt stoppade i mig fantastiska mandlar och fick en kartong med iranska godsaker i present av producenten för GIFFF-stödda The Bride, småsprang jag hemåt skandinaviska terrassen, där amerikanske regissören Joshua Marston (Maria full of Grace) väntade med info om sitt albanska GIFFF-stödda projekt och rek-bilder från Albanien, som han visade på sin dator i det skarpa förmiddagssolljuset.

Souleymane Cissés handslag var fast och GIFF-loggan satt som en smäck på affischen för hans Cannesfilm Min Ye (Cissés första sedan 1995), som klädde väggarna på partyt som hölls till filmens ära på paviljongen Cinemas du monde, samma kväll. Souleymane Cissé är en distingerad herre. Ett socialt proffs men också genuint glad över det samarbete som inleddes mellan honom och GIFFF för några veckor sedan. I vimlet skymtade burkinske regissören Gaston Kaboré, vars skola Imagine GIFFF arbetat med sedan 2005. Eftersom katalogredaktörs-Ulf och jag skulle vidare till Venedigfest med programkoordinators-Andreas och konstnärlig ledar-Marit så sparade jag Gaston till morgondagen då vi redan hade en träff.

Klockan 10.30 nästa morgon avrundade jag årets Cannesvistelse tillsammans med denne genomvarme man. Gaston berättade om en kortfilm som han just nu gör på beställning från en filmfestival och de känslor som börjat spritta i kroppen när han återigen filmade med 35 mm. Då gled etiopiske regissören Haile Gerima (förra årets festivalsuccé Teza mm) förbi. Gaston presenterade oss och Gerima lyckades snabbt få mig att lova att forska efter hans negativ, som försvunnit på ett svenskt labb som ändrat ägarstruktur.

24 timmars stora fondin- och avtryck sedan hem. Ibland har man faktiskt rätt att känna sig stolt över sig själv och vad man gör.

Annars, mitt Cannes, 2009:

Bäst: Un prophète av Jacques Audiard

Skönast 1: Inglourious Basterds av Tarantino

Skönast 2: Att det (pga ekonomiska krisen) var lugnare och humanare i Cannes

Darrigast: Lars von Trier

Godast: Maten på Abu Dhabi-festen och romrussin-mjukglassen

Dansantast: GIFF-personalen, som vanligt

Sämst: Vincere av Marco Bellochio

Mest omsvärmad: Brad Pitt

Mest osympatisk: Den franska fotografen som jag höll på att smälla till när hon buffligt envisades med att köra upp sin armbåge i mitt ansikte vid Tarantionpresskonferensen.

Mest spännande: Om programkoordinators-Andreas skulle lyckas låna ihop sin röda mattan-outfit, och om den skulle passa

Ledsammast: Att musikskribenten Lennart Persson gick bort i cancer där hemma i Sverige. Tack Lennart, hoppas du får fortsätta se en film om dagen även där du hamnar nu.

Camilla Larsson

Några snabba steg på en röd matta

2009-05-22T10:54:00.004+01:00

En kort, men intensiv Cannes-vecka är slut för min del om någon timme. Fem intensiva dagar försvann i ett huj. Starten blev intensiv med Svenska Filminstitutets fest direkt på söndagskvällen, och så vår egen fest tillsammans med Haugesundfestivalen på måndagskvällens. festivalens, nu nästan patenterade DJ-maraton blev återigen en succé – med gäst-DJ:s från festivalkollegor som Director’s Fortnight här i Cannes, Venice Days och vår systerfestival i Rotterdam.

På filmfronten är det inte allra smartast att anlända bland de sista. Trycket i de stora sektionerna avtar frmaemot tisdag-onsdag – och för egen del har det blivit färre rullar än vanligt. Ett personligt festivalmål brukar vara åtminstone fyra-fem per dag, men så blev det inte den här gången, snarare två-tre. Men så är det ju en del möten som skall klaras av också. Häromdan var det jättintressant att tillsammans med Camilla och Andreas möta upp med regissören Joshua Marston, som fått stöd av vår fond för sitt spelfilmsprojekt om blodshämnd i Albanien. Han berättade och visade bilder från en rekognoceringsresa han gjorde i våras till Balkanlandet, där han fördjupade sig i det komplexa ämnet och letade inspelningsplatser och personer till sin film. Verkar oerhört lovande! Bara att lära sig att filmkvantitet inte alltid är främsta tecknet på en lyckad festival.

Souleymane Cisse på festen för hans nya film Min Yé, tillsammans med, t v, Katarina af Klintberg från Cinemafrica i Stockholm och GIFF:s Camilla Larsson.

Annars är mitt största minne av den här, för mig, andra Cannestrippen torsdagskvällens två röda mattan-promenader. Uppvärmning skedde i sidobiografen Salle du 60e. Där premiärvisades äktenskapsdramat Min Yé (Tell Me Who You Are), den första långfilmen på drygt ett decennium av en av Afrikas allra främsta regissörer – Souleymane Cisse. Extra roligt kändes det för oss på festivalen eftersom filmen fick postproduktionsstöd från oss för bara en knapp månad sedan.

Några timmar senare gick jag för första gången uppför röda mattan till festivalpalatset, tillsammans med Marit. Hennes juryuppdrag har medfört att hon fått biljetter till många premiärvisningar i tävlingen – och generöst har hon inbjudit oss kollegor att gå med henne på visningarna. Hon känner min filmsmak, så Michael Hanekes The White Ribbon blev det för mig – helt rätt.Själva röda mattan-promenaden var snabbt avklarad, men visst kändes det väldigt speciellt – nu har man på något sätt varit i Cannes på riktigt!

Michael Haneke mottar festivalpalatsets hyllningar efter premiären på The White Ribbon.

Jag hade avsiktligt undvikit att läsa en rad om The White Ribbon på förhand och fick därmed en mindre chock när Haneke för första gången har gjort ett historiskt drama. En liten österrikisk by strax innan första världskriget där pennalism, undertryckt ondska och övergrepp präglar tillvaron. Den kompromisslöse samtidsskildrarens teman känns igen. Stramt filmat i krispisgt svartvitt är det en berättelse på dryga två timmar som flyger iväg. Berättelsen bärs fram av samma obevekliga underström av osäkerhet som blivit Hanekes själva signum. För mig blev en mening i berättarröstens inledande avsnitt central. Där redogörs för de första incidenterna i byn, som så småningom leder till fler, och berättarrösten säger något i stil med. ”Dessa händelser i vår lilla by fick konsekvenser för oss och i förlängningen förmodligen också för vårt land”. Haneke är obeveklig, och tycker jag, en av vår tids absolut viktigaste och bästa regissörer. han borde få vinna en Guldpalm, är det månne dags nu?
Att få se honom och hans film på premiär i Cannes var mäktigt!

Med en sådan avslutning kan man nöjd återvända hem!

Ulf Sigvardson

Jobb, fest och förälskelse

2009-05-20T16:44:00.007+01:00

Tillbaka igen efter 5 alldeles fantastiskt roliga och intensiva dagar i Cannes. Och ja - en hel del jobb också. Var bland mycket annat på ett seminarium med de två amerikanska independentregissörerna Lee Daniels (Precious: Based on the novel Push by Sapphire) och Lynn Shelton (Humpday), båda regissörer till filmer det har snackats en hel del om i Cannes, och som det skulle vara jätteroligt om de kom till oss på vår egen festival i slutet av januari 2010. För det här seminariet skulle jag unna fler att få ta del av! Två filmmakare, med helt olika framtoning, som tillsammans bjöd på sig själva och delade med sig glimtar ur sina liv under två timmar. Deras gemensamma passion för teater, som sedan på olika vägar, så småningom ledde fram till varsin film - med premiärer under samma kväll på världens största filmfestival. Och tro mig- trots den typiskt amerikanska retoriken- det var svårt att inte bli charmad av Lee Daniels när han berättade att hans främsta drivkraft för att göra den här filmen var att göra sin mamma och hennes polare i kyrkan stolta.

Jag var också och lyssnade på John Cooper och Trevor Groth, nya ledare från Sundance filmfestival, båda med en gedigen bakgrund på festivalen. Det var intressant att ta del av hur det tänker kring vilka filmer de vill visa och om sin syn på independentfilmens framtid. Fram trädde två personer som trots att de arbetat i många år med film, fortfarande besitter en stor nyfikenhet för det nya som händer inom independentfilmen över hela världen, och som aldrig verkar ha förlorat sin genuina kärlek till filmen och sin respekt för filmskapare.

Men det var förstås fester också ... och vistelsen i Cannes kunde inte ha slutat bättre, för under min sista kväll var det nämligen dags för Göteborgs filmfestivals traditionsenliga fest på stranden, och den var alldeles magisk! Och nu vet jag att jag snubblar huvudstupa rätt in i och förmodligen över patetikens och klyschornas gräns, men det struntar jag i - jag har varken distans eller något annat sätt att beskriva den här kvällen på en sandstrand under filmfestivalen i Cannes. Med doftande
blommor, riktigt riktigt god mat och dryck, hundratals människor som har roligt tillsammans med skenet från alla båtar i bukten utanför och en stjärnhimmel som Disney skulle ha varit stolt över, ovanför våra huvuden! Och jag kan lika gärna fortsätta: kvällen bjöd också på ett dansgolv som aldrig fick nog och som avslutades med att danspubliken (efter att DJ-Nina, övertalat vakterna att få spela i alla fall EN låt till) unisont sjöng Last night a DJ saved my life, a capella!

Cannes, I think this is the beginning of a beautiful friendship.

Paula Wahlbom

Åh vilket party!

2009-05-20T16:37:00.002+01:00

Der är min sista dag i Cannes och jag sitter på flyget hem och försöker summera festivalen. Det första som jag kommer att tänka på är de som är närmast i tiden - gårdagens party som vi hade tilsammans med Haugesund filmfestival på stranden. Det var helt fantastiskt. Aldrig har jag sett filmbranschen dansa så mycket, tänk om det alltid kunde vara så här. Vår DJ Nina Natri spelade fantastiskt bra musik tillsammans med våra gäster; Rotterdam filmfestival, Venice Days och Directors Fortnight. Andra gäster var svenske regissören Patrik Eklund (Slitage), Dome Karukoski (Forbidden Fruit) från Finland, produktionsbolaget Paradox från Norge och Svenska Filminstitutet. Det var fullt på dansgolvet från start till sista låt.

Annars har det varit ett bra år, har hunnit se mycket film, flera som vi förhoppningsvis kommer att få se i festivalens program, men också fascinerande kalkonfilmer. Det är de som ibland ofrivilligt stannar kvar, Bibi Andersson som galen råttmördartant är svår att radera från näthinnan. Min sista film för i år blir en amerikansk film med Rene Zellwegger och Kevin Bacon i huvudrollen. Det visar sig att jag aldrig kommer att få veta hur den slutar. En timme in i filmen blir allt svart och in kliver en biografvärdinnna och säger” Det är strejk, de franska syndikalisterna har strypt elektriciteten till alla biografer i Cannes. Det kan ta två minuter eller tre timmar, vi vet ingenting” Hon avslutar det hela med ett ironiskt “Välkommen till Frankrike”. Det är bara att resa sig och gå. På gatan utanför är det fullt av människor som har kommit ut ifrån biograferna, demonstranter och poliser.

Det är dags för mig att tänka på hemresan. Då visar det sig att bankomatkortet är avmagnetiserat, tre bankomater och ett bankbesök senare inser jag att det är kört. Jag har inte ens pengar till flygbussen hem. Ringer desperat mina kollegor, ingen svarar. Springer tillbaka i värmen till den Scandinaviska terassen och lyckas låna pengar. Tack Andreas! Springer tillbaka till hotellet, hämtar väskan, den är tung. Nu är det bråttom. Släpar väskan genom demonstrationståg och polisbilar till busshållplatsen som är i andra ändan av staden. Hinner precis.

Det har varit en fantastisk vecka, men det ska bli riktigt skönt att få komma hem och vila upp sig lite.

Cia Edström

Familjedrama igår blev mord och stympning idag

2009-05-18T17:34:00.006+01:00

Festival-Åsa talar i gårdagens inlägg om trenden vänliga familjedramer. Flera av mina filmer idag var något annorlunda. Skall inte tala allt för mycket om Lars von Triers Antikrist, den kommer ju på svensk duk inom några veckor. Men när jag idag satt I den stora salongen så skreks det i min närhet efter läkare. Någon hade ramlat ihop två bänkrader framför mig.

Du som känner att du har ett känsligt sinne

och ett svagt hjärta, jag uppmanar dig att avstå från denna film.

Festival-Cia och DJ-Nina planerar kvällens fest.

Direkt efteråt såg jag sedan en kanadensisk film om en skolmassaker 1989. Detta är också en trend, minst en skolmassakerfilm varje år. Vi har fått Bowling for Columbine och Elephant från USA, The Class från Estland och nu Polytechnic från Kanada. Massmördarens bevekelsegrunder för sin gärning var ett otroligt hot mot kvinnor som försök

te skaffa sig positioner i typiska manliga yrken. Dessa unga tjejer skulle bli ingenjörer.

Utsikt över Skandinaviska terassen och gårdagens svenskfest. Själv står jag fem våningar upp på Regissörsveckans terass och festar för en bulgarisk film.

Som så ofta är det inte i den stora tunga huvudtävlingen vi hittar guldkornen, det är i sidosektionerna. Den nya tekniken har gjort att regissörer i länder utan större filmisk tradition nu har möjlighet att berätta sina egna historier. I år kommer det flera bra filmer både från länder i Asien och Latinamerika som vi tidigare inte sett så mycket av här i Cannes.

Även om festivalen krympt i år, talade med en taxichaufför i går s

om sa att det var total kris för honom i veckan. Han skall normalt köra in en god del av sin årsinkomst under 14 dagar, så är det gott om fester.

Innan det är dags för vår egen och Haugeunds fest i kväll så gäller besök hos turkar, tyskar, polacker och koreaner.

En av få svenska regissörer i åre En ts Cannes-festival. Stig Björkman väntar på taxi till Antibes.

Dags att ta på bästa gå-bort-kostymen.

Freddy Olsson

18 maj 2009

Äntligen Anvil!

2009-05-17T15:15:00.001+01:00

Idag firar norrmännen med flaggor och stora leenden i ett efter-Melodifestivalen/mitt i 17:e maj-aktigt rus och det verkar rätt märkligt att det första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Cannes i år är ”vemod”.
Kanske är det bara jag? Kanske bara just idag och just här? Kanske är det filmerna jag ser?
Faktum är ändå att Cannes är lugnare i år än vad jag sett det tidigare. Det är mer eftertänksamt och något mindre prål. Turisterna som översvämmar gatorna så här under helgen kedjar så klart fast sig vid röda mattans kravallstaket för att få de bästa bilderna, precis lika entusiastiskt som vanligt. Men de tre generationerna lepoardkroppsstrumpe-klädda damerna som brukar paradera längs Croisetten saknas. Tromaflocken, i sina galna kostymer, syns inte heller till och i morse var en av de annars så övermänskligt strikta vakterna i Palatset försoven och fortfarande sömnmosigt gladpratig när han släppte in mig… Små, små detaljer förbryllar och pekar på en förändring.
Det pratas mycket om finanskrisens verkningar. Lyxhotellen har tydligen förlorat stora och viktiga bokningar och längs stranden gapar stängda restauranger som hål i en kariesanlupen mun om kvällarna. Trots det är missmodet långt borta. Förändringen är inte nödvändigtvis enbart till det sämre och folk verkar ganska lättade.
Cannes brukar vara skrämmande perfekt. Solen skär som en blåslampa genom luften och blänker i vårbleka ben och hår på utväxt. Nu känns skönhetsfläckarna behagligt befriande. Det är uppfriskande med en miss från maskinrummet och underhållande avigt när Palatspersonalen småler och snackar istället för att snäsa och ignorera.
Det är skönt med lite mindre yta och lite mer hjärta. Hittills har filmerna jag sett också visat mer av den sidan. Det är rent häpnadsväckande många familjer/relationer i kris/upplösning/uppvaknande/återförening. Handlingen är knapp och ändå händer det något litet hela tiden. Det sker som en skiftning mot något lite mer nära och sant, om än inte alltid bekvämt. Så känns vemodet här. Lite ledsamt och på krisens rand – men ändå inte utan hopp. Som någon karaktär uttryckte sig på vita duken igår: ”Hapiness is just sadness doing backflips”. Eller möjligen – vemod är bara glädje som råkat slinta, just i Cannes idag.
Ikväll ser jag dock enbart hopp vid horisonten och längtar efter att få se Göteborgsfavoriterna och outtröttliga hårdrockarna i Anvil ställa sig på scen igen! Jag missade filmen i Göteborg – men inget ska stoppa mig från att se dem live här.

Millenniumfest och Film i Väst

2009-05-16T23:46:00.004+01:00

Solen lyser åter över Rivieran. Ordningen återställd. Filmstjärnor klär helt enkelt inte i regn. Trots allt viner lite svensk-sommar-snålblåst i palmbladen. Film i Väst bjuder till traditionsenlig presskonferens och Milleniumfilmerna skall ha stor pr-fest ikväll.
Efter ändlöst letande med världens sämsta karta når Camilla och jag fram till lägenheten där presskonferens skall hållas. Jag rycker in som pressfotograf, men får på fingrarna när jag plåtar av en liten tv där de första klippen från Snabba Cash rullar. Deras pressansvarig är nervös och jag anar stora nyheter... men när vi frågar dem vad som är i görningen rycker de bara nonchalant på axlarna som om de inte hade något nytt att komma med. Men de har de! Erik Hemmendorf från Gyllene Draken vinnande produktionsbolaget Plattform är i Cannes för att pitcha Ruben Östlunds nästa film Play. Och Lisa Langseth skall påbörja sin nästa film Den älskade. De ler mot kameran och det känns nästan som att befinna sig i en spegel.
Sen Millenniumfest. Det ryktades att andra filmen ur Stieg Larsson-triologin skulle inviga. Vet inte om det någonsin var aktuellt. Ryktet kommer sig av att böckerna har sålt som smör i den franska försommaren. Och förmodligen även av att premiären av Män som hatar kvinnor var strategiskt placerad i samband med festivalen. Det blev dock ingen invigning. Istället fick Disney och UP öppna festivalen. Och tur var nog det. Som öppningsfilm står man även som värd för invigningsfesten – vilket naturligtvis är ett kostsamt åtagande.
Millenniumfesten visar sig också vara en oerhört påkostad historia och bjuder på fantastisk stämning med massa roliga människor.

/Håkan Westesson

På röda mattan!

2009-05-15T00:48:00.003+01:00

Helt osannolikt, men jag har gått på röda mattan i Cannes och blivit fotograferad. Inte av misstag utan jag blev verkligen presenterad av speakerrösten som annonserar somliga gäster innan de beträder mattan inför fotograferna: ”La directrice du festival Göteborg, Marit Kapla!” Inte ensam dock, utan tillsammans med mina fyra kamrater i juryn för sektionen Un Certain Regard.
På fotot från vänster: Piers Handlings ”niece” Astrid, franska skådespelerskan och producenten Julie Gayet, chefen för Toronto filmfestival i Kanada, Piers Handling, jurypresidenten Paolo Sorrentino, italiensk regissör samt indiska journalisten och festivalprogrammeraren Uma da Cunha.
I dag torsdag möttes vi för första gången och såg två filmer. Totalt ska vi bedöma 20 filmer och dela ut ett pris till en av dem på 30 000 €, en garanti för fransk biodistribution. Det ska förstås bli hur kul som helst! En inte helt oviktig fördel är att jag befrias från programgruppens traditionsenliga morgonmöten kl 7.30, eftersom alla vet exakt vilka filmer jag ser. Visst är det underbart att träffa mina kollegor men ärligt talat – det ska bli helt fantastiskt skönt! Alltså ringer min klocka 9.30 i morgon i stället. God natt!

Eskisehir Film Festival, Turkiet, 1-11 maj 2009

2009-05-09T18:24:00.011+01:00

Mycket resa, lite festival

I höstas när jag var på festival i staden Kars, träffade jag Gülseren Güchan, som är chef för festivalen i Eskisehir. En miljonstad mitt emellan Istanbul och Ankara.

Här ligger det Anatoliska universitetet, som i mycket präglar stadens kulturliv

Även festivalchefen får smaka av chokladfonduen

Hit blev jag inbjuden för att presentera några av mina favoritfilmer. I mitt urval återfanns bland annat Jan Troell och årets Bergman-pristagare Enrique Rivero.

Men Sverige var också i högsta grad närvarande i festivalens övriga program med bland annat Ping Pong-kingen och Låt den rätte komma in. Sveriges Turkiet-ambassadör var också närvarande för att inviga en serie Bergman-filmer.

Jag flög till Istanbul, där bytte jag till ett inrikesplan mot Eskisehir. Drygt fyra timmar senare landar jag åter i Istanbul. Det visar sig att vinden på marken är intensiv, planet kan inte landa. För stort plan för den korta landningsbanan på det lilla flygfältet. Det Anatoliska universitetet är för övrigt den enda i världen (tror jag) som har en egen flygplats.

Fick sova över i Istanbul. Nästa dag gick det inget flyg. Sju timmars resa med buss och båt genom Asien och jag når Eskisehir tio minuter innan jag skall stå på scen och dela ut ett pris. Timing!

Men jag fick i alla fall se en massa storkar på väg upp genom Europa på min färd genom Norra Asien.

Två välkända ansikten Atatürk och Christophe Van Rompaey. Den förste det moderna Turkiets fader, den senare i Göteborg med Moscow, Belgium.

Det har blivit ett antal resor till Turkiet på sistone så jag känner mig som en i gänget nu. Men gjorde också lite nya bekantskaper. Bland annat en som debuterar i årets Cannes-festival. Hoppas vi kan visa filmen på nästa festival i Göteborg. Det är den värd.

Nästa gång möts vi på Rivieran.

Freddy Olsson

10 maj 2009

Moskékatt

Finale Plzen, Tjeckien, 19-25 april 2009

2009-04-27T16:38:00.007+01:00

En pilsner som tröst

Jag älskar tjeckisk filmkonst, men tyvärr ser det inte ut att bli något bra filmår i Tjeckien. Vi är dock bara i början av säsongen så hoppet lever.

Vi behöver inte alla dessa kärlekskomedier som är karbonkopior av dem som kom i fjol.

Vinnare blev filmen Who's Afraid of the Wolf, en historia där en 6-årig flicka på omvägar får veta att hennes pappa inte är den riktiga pappan. Ingen som helst trovärdighet i de vuxnas agerande och barnen talar som en akademisk avhandling.

Vi är inte särskilt många utländska festivalrepresentanter i Plzen, men redan i denna lilla grupp utbröt en häftig diskussion om vinnarfilmen. Kanske är jag lite bortskämd efter många goda barnskådespelarinsatser i aktuella turkiska filmer.

Gästchef Eva och Robert från festivalen i baskiska San Sebastian

Marzena väljer film för Warsawa Film Festival

Från London, San Sebastian, Warsawa och ytterligare några festivaler kommer programmerare som tittar på årets tjeckiska produktion av såväl fiktions- som dokumentärfilm. Eftersom det är samma personer år från år så blir det en bra grupp som har perspektiv bakåt när det gäller tjeckisk film.

Här möter jag också den tjeckiska filmbranschen. Hade bland annat samtal med Marta Novakova som deltog med filmen Marta i den första tävlingen om Bergman-priset. Hon vann inte då, det gjorde Andrea Arnold med Red Road. Men nu är Marta igång med ett nytt projekt som naturligtvis så småningom kommer till Göteborg.

När jag var i Plzen offentliggjordes också årets Cannes-filmer. Det blev dålig utdelning för Central- och Östeuropa, sammanlagt fem filmer. En bulgar, en serb, en ryss och två rumänska filmer.

Kanske är detta det år när Rumänien åter slår filmvärlden med häpnad. Tretton nya spelfilmer annonseras inför landets största festival, den i Cluj. Till denna stad i Transsylvanien färdas även jag i början av juni.

Saknas det bra film så gör det ju alltid att trösta sig med världens bästa öl i Plzen. Här föddes urpilsnern 1942. Humlen frodas och vattnet är perfekt,

får det bara fem veckor på sig att mogna under kyliga omständigheter får vi en dryck med karaktär och beska som lätt glider ner i strupen.

I långa tunnlar under jord lagrades ölet i fem veckor.

Har besökt bryggeriet tidigare men i år gjorde jag det ånyo bara för att få smaka på den opastoriserade variant som serveras i de gamla tunnlar där ölet förvarades förr i tiden. Den Pilsner Urquell som vi serveras i Sverige skall hålla i 12 månader och pastoriseringen förstör en del av smaken.

Det dröjer inte innan det bär till Tjeckien igen, den 3 juli startar festivalen i Karlovy Vary. En tillställning som jag besökt sedan 1990. Den vill jag inte missa.

Freddy Olsson

25 april 2009

Istanbul Film Festival, 4-19 april 2009

2009-04-26T13:39:00.014+01:00

Små berättelser blir stor våg

Även om jag varit i Turkiet en hel del så har jag faktiskt aldrig besökt filmfestivalen i Istanbul, som i år fyllde 28. Detta efter ett enorm segerrikt år för turkisk film. I Göteborg hade vi 13 turkiska filmer, 11 av dem alldeles färska. Och det bara fortsätter med filmer både i Rotterdam och Berlin.

Jag kom alldeles rätt i tiden, när kavajerna åkte av och våren kom till Istanbul på allvar

I Istanbul äter vi fisk.

Det blev många kära återseenden med regissörer och producenter jag mött i Kars och Göteborg. Fick också veta att det inte blir någon mer festival i Kars. Häromveckan var det kommunalval och borgmästaren som stöttat festivalen blev inte omvald, och den nye är inte särskilt kulturintresserad. Kanske hamnar Festival on Wheels söderut, på gränsen mot Syrien. En ny plats att besöka i november/december och lära mig lite mer om den arabiska delen av Turkiet.

Eftersom det fortfarande är i början av säsongen när det gäller att ragga film till nästa års festival så är mycket av det som visas på en festival som den i Istanbul sådant som vi redan haft eller är för gammalt för oss. I princip så visar vi filmer som haft premiär efter vår senaste festival. Klart det finns undantag. Precis som i Sverige så har många filmer ute i världen julpremiär. Filmer som vi inte hinner titta på eftersom vi ligger i början av året.

Kär Göteborgsgäst, den serbiske regissören Goran Paskaljevic och

filmkonsulent Peter Piodor Gustafsson, jurymedlemmar.

I stort sett alla biografer som festivaler använder ligger, praktiskt nog, i ett och samma kvarter mitt på Istanbuls huvudgata. På den asiatiska sidan har festivalen en enda biograf. Även om turkisk film gör succé världen över så hänger inte visningsmöjligheterna i hemlandet med på detta tåg. Biograferna är nedslitna och tekniken ofta usel, framför allt ljudet.

Interiör från festivalbiograf.

Men festivalen är framgångsrik med fullsatta salonger och en publik ungefär lika stor som Göteborgs.

Inte bara film. Här magdans till technomusik.

De turkiska regissörerna har många historier att berätta och de gör det ofta väldigt bra. Vi får säkert inte se 13 nya turkiska filmer på 2010 års festival, men en handfull blir det säkert.

Freddy Olsson

19 april 2009

Sofia International Film Festival, Bulgarien

2009-03-17T09:13:00.010Z

Donkeymentary och Goatpics

Sedan vi hördes av senast har jag både hunnit avverka vår egen festival, den stora Berlinfestivalen och dokumentärfilmfestivalen Tempo hemma i Stockholm.

Berlinale hostade jag mig igenom, men hann ändå se den vinnande peruanska filmen La tete asustda. Regissören heter Claudia Llosa, hennes debut Madeinusa visades i Göteborg, den nya filmen går upp på Folkets Bio senare i vår.

På Tempo fick jag chansen att se några av de filmer jag missat i Göteborg. Herr Landshövding fick mycket rättvist det stora priset på Tempo.

Nu var det dags för den 13:e Sofia International Film Festival, som alltid i mitten på mars. En festival som blir större och större, framför allt när det gäller olika sidoaktiviteter där både spelfilmer och dokumentärer försöker hitta finansiering av kommande projekt. I år hade den franska festivalen Sunny Side of the Doc förlagt sitt 20-års jubileum till Sofia, så här sågs större delen av de som finansierar dokumentärer i Europa.

På bilden det nationella Kulturpalatset i Sofia som hyser en enorm kongresshall där bland annat invignings- och avslutningsfilmerna visas. En enormt vacker fond med snötäckta bergstoppar i bakgrunden.

Jag ägnar mig mest åt att titta på det som kallas Balkan Screenings. Förhandsvisningar av filmer som ännu inte haft premiär, ja ibland till och med som Work in Progress-visningar. Det motsvarar Nordic Film Market i Göteborg där vi bjuder in den internationella branschen att se kommande nordiska filmer.

I fjol hittade jag bland annat filmen Zift av Javor Gardev. Efter succe i Göteborg vann den nu pris i Sofia. Regissören själv befann sig i New York, filmen har fått distribution i USA.

En annan av årets vinnare var Özcan Alper, vars Autumn visades i Göteborg, här tillsammans med Kätlyn Körs från Estland.

Jag har att stå ut med många åsnor och getter för att hitta guldklimparna i Balkanprogrammet. Festivalens öppningsfilm hette till och med The Goat.

Jag och några kollegor talade till och med om att varje festival med självaktning borde ha en specialserie betitlad Donkeymentarys. Trodde faktiskt jag hade hittat på något eget, men jag fick inte vara först. Döm om min förvåning när jag i Sunny Side of the Doc hittade ett projekt från Armenien just betitlat Donkeymentary. Något att se fram emot.

Naturligtvis har också festivalen i Sofia sina hedersgäster, i år bland andra Michael Palin från Monty Python och Göteborgsvännen Wim Wenders.

På sätt och vis är det lika viktigt att välja bort som att välja till. Årets festival i Sofia blev mest välja bort. Den andra viktiga delen är att få ett hum om vad som komma skall på Balkan senare i år. Ingen kommer att bli förvånad om Rumänien får ett nästan lika bra filmår som de hade för två sedan. Många av landets stora filmskapare har nya alster på gång.

Själv åker jag härnäst till Istanbul. Det var Turkiets år i fjol och framgångarna fortsätter. Vi kanske inte har 13 turkiska filmer nästa år, men det blir många, det är jag övertygad om.

Sofia den 15 mars 2009

Freddy Olsson

International Film Festival Bratislava, Slovakien

2008-12-11T17:07:00.006Z

Som ett Kinderägg, tre i en

Kärt barn har många namn, på ungerska heter staden Pozsony, på tyska Pressburg och på slovakiska Bratislava.Jag har varit i Slovakien tidigare, men aldrig i dess huvudstad. Det känns verkligen som Centraleuropa, 6 mil från Wien och 20 från Budapest. Där det ligger vid Donau var det naturligtvis också en viktig stad i det Österrikisktungerska kejsardömet. I ett Tjeckoslovakien bakom järnridån blev det till en provinsiell industristad, men nu reser sig åter en stolt kulturstad i Europas mitt.Filmindustrin i Slovakien låg naturligtvis i skuggan av Prag och de flesta av landets regissörer sökte sig dit. Men i raden av namn som ingår i vad vi kallat den tjeckiska vägen ingår t ex Dusan Hanak och Juraj Jakubisko med många betydande filmer i bagaget. Nu är en ny genration på gång, framför allt inom dokumentärfilmen, i år bland annat i Cannes,Men jag var här för att bedöma 14 internationella spelfilmer. Vi var en slovak, en ungrare, en fransos, en österrikare och så jag som satt i juryn.Rasto, som var jurysekreterare, och varit så i sju år, sa att han aldrig haft en jobbigare jury. Vi tog väldigt lång tid på oss för att fatta beslut och hitta de rätta formuleringarna. Han sa det med en glimt i ögat. Vi hade det väldigt roligt och diskussionerna blev intensiva. Peter Nagel, som är konstnärligt ansvarig för festivalen, hade gjort ett väldigt bra jobb när han valt de 14 filmerna. 8-0 av dem var med i våra slutdiskussioner. Till slut fastnade vi i alla fall för följande vinnarlista.
Bösta manliga skådespelare: Zsolt Anger, The Investigator, Ungern. Här finns svenska Anagram och Film i Väst med som producenter.
Bästa kvinnliga skådespelare: Nada Abou Farhar, Under the Bombs, Libanon.
Bästa regissör: Amat Escalante, The Bastards, Mexico.
Bästa film: Mid-August Lunch, regi Gianni Di Gregorio, Italien.
”Cinema is a meeting place. Kitchen is a meeting place. 6 people and 24 hours show that life can be fun. But remember, it takes a good Chablis to make a good sauce.”
Redan i Venedig i september fick Di Gregorio debutpriset, och detta vid 59 års ålder! Det är aldrig för sent!Har aldrig sett en så lycklig pristagare. Visst har det tagit lite tid, men nu har karriären.
Är väldigt glad att Folkets Bio köpt filmen så att den svenska publiken nu får möta denna förtjusande film. Den är i sig en hyllning till filmkonsten.
Besvärligare än så här behöver det inte vara. Vänner, mat och vin, det är ingredienserna.

Freddy Olsson
11 december 2008

PS Och glöm inte att idag höja glaset för världens äldste aktive regissör Manoel de Oliviera. Han fyller 100. DS

Festival on Wheels (del 3) - Kars, Turkiet

2008-11-20T13:35:00.013Z

En Gyllene Gås till Mexico

Aktuell i Göteborg och vinnare i Kars, Roberto Plá med The Desert Within (Desierto adentro).

Statyetten föreställer ett mycket vanligt förekommande fjäderfä i Kars. Varhelst man går i stan möts man av kackel från gäss och ankor.

Två andra som belönades var bosniska Snow och turkiska Autumn, räkna också med dessa

filmer under stundande festival i Göteborg.

Och regissören med granatäpple är naturligtvis Sergej Parajanov. Filmen heter Granatäpplets färg och kom 1968. Se denna underbart vackra film. Parajanov kom från Georgien men filmad

e mycket i Armenien och landskapet är det samma på den turkiska sidan av gränsen-

Den turkiska filmen idag är så spännande att jag gärna kommer

tillbaka snart. Skall också bli väldigt intressant att vara med när filmernas regissörer möter publiken i Göteborg.

Vid sidan om sedvanliga filmvisningar fanns det också ett digert program för ungt filmskapande i Kars. Här fanns workshops där det gjordes både dokumentär- och animerad film under festivalveckan. I experimentfilmgruppen framkallade filmarn

a sina egna 8mm-filmer.

På sista festivaldagen fick vi se resultatet av arbetet och mycket blev jätteintressant. Och deltagarna kom från hela Europa, ja till och med från Göteborg.

Freddy Olsson

20 november 2008

Festival on Wheels (del 2) – Kars, Turkiet

2008-11-13T15:15:00.015Z

Höjdpunkter: Allahuekber och Noa:s Ararat

Tidig morron. I frukostmatsalen bara turkiska män. Var duktig och gick direkt hem efter visningen av en turkisk film som Camilla i programgruppen sett och som är klar för festivalen. Sedan en ny rulle på DVD innan klockan blev ½ 2.
Gårdagen var framför allt en lång resa, sex timmar i buss längs den armeniska gränsen. Vi färdades ett stenkast från Tasjkent. Det kändes också väldigt orientaliskt när vi kom till staden Agri, en halvmil från Ararat. Alla kvinnor hade huvudet täckt och basaren var rent Mellan Östernsk, med det mesta av sortimentet importerat från Iran.
Sedan stod jag där, på platsen där Noa och all världens djur gick på grund när jorden översvämmades.

Kanske är dessa kossor släkt i rakt nedstigande led från de kor som vandrade ut ur arken.

Och denne son till en herde på Ararats sluttningar en Noas arvtagare.

På vägen hem fick jag det riktiga vykortet, Ararat och fullmånen i all sin glans.

Men allt är inte guld som glimmar. Under färden både dit och hem fick jag bevittna hur start befäst denna nordöstliga NATO-gräns är. Vi blev stoppade i miltärkontroller ett antal gånger.

Hinner faktiskt med att se lite film också. Blev lätt exalterad härom kvällen när jag sett en film som ingen visste något om. Otroligt barnskådespeleri och ett ämne som väcker debatt. Intet öga kommer att vara torrt när filmen visas i Göteborg. Nu korsar jag mina fingrar. Måtte inte bara Berlin eller Cannes ta denna pärla ifrån oss.
Sedan är det som vanligt ett antal filmer med unga män i mer eller mindre kriminella sammanhang. Är ganska trött på dessa filmer som ser likadana ut varhelst i världen du far. Det enda som skiljer dem emellan är graden av våldsamhet.
Har inget emot att det visas våld och brutalitet på den vita duken. Ett exempel är den brittiska filmen Hunger som går upp på svenska biografer innan festivalen, men visas här. En film som verkligen sätter igång diskussionen och delar både publik, filmare och regissörer. Se den! Sedan får vi se om du berörs på ett positivt sett eller du bara mår illa.
Ena dagen Ararat och några dagar tidigare en skidort nära Kars med barbeque i minusgrader. Högsta toppen har naturligtvis namnet Allahuekber, Gud är stor.
Framför elden den turkiska författaren Pelin Özer.

Linbanestationen såg ut som Turkiets första rymdstation.

Träffar många regissörer, inte bara turkiska, som kommer till Göteborg. Här en som tävlar om Bergman-priset, Aida Begic från Bosnien som gjort filmen Snow.

Två personer som är ständigt närvarande på denna festival.
Landsfadern Mustafa Kemal Atatürk.

Och festivalchefen Basak Emre.

Slutligen en liten pristävlan (utan priser). Varför dyker det då och då upp ett granatäpple i bild? En liten ledtråd. Tänk på en film från regionen.

Freddy Olsson
13 november 2008

Festival on Wheels – Kars, Turkiet

2008-11-11T10:30:00.010Z

45 graders kyla?

Orhan Pamuk gjorde denna stad känd i världen genom sin roman Snö efter stadsnamnet, kar betyder snö på turkiska. Denna roman var i stort sett den enda källan till kunskap om Kars jag hade när jag landade här i fredags.

2000 meter högt på gränsen till Armenien och Georgien och med Iran ett stenkast bort. I bakhuvudet naturligtvis också de nationella frågorna om armenier och kurders behandling i Turkiet. Skulle jag möta en fullständigt befäst stad? Och vad med temperaturen, i Pamuks roman är det kyla och snöoväder. Har nu lärt mig att temperaturskillnaden kan vara 85 grader, från -45 till +40.

Syftet med min är som vanligt att finna den bästa filmkonsten, och detta år har Turkiet verkligen visat framfötterna på den scenen.

Det började med den klart lysande stjärnan Nuri Bilge Ceylan och hans Three Monkeys, som fick pris i Cannes. En film som jag håller tummarna för att den når svenska biografer.

Såg för övrigt hans förstlingsverk The Little Town, från 1997, igår. Tyckte mycket om den, neorealism möter Angelopoulos. Underbart fotograferad av regissören själv.

Sedan har det bara rullat på, Turkiet har haft bra film på alla stora festivaler. Programgruppen har varit flitig och sett dem alla, så redan nu har vi ett bra turkiskt program. Men jag är här för att förhoppningsvis hitta en eller ett par filmer som inte hittat ute i den stora festivalvärlden. Filmer som glömts bort eller filmer som ännu inte är färdiga.

Som festivalprogrammerare så handlar det inte bara om att välja filmer, det handlar också väldigt mycket om att välja bort. Tror att för mig är det mellan 5 och 10 % av vad jag ser som går genom nålsögat. Och så handlar det om att skapa kontakter så att vi vet vad som är på gång i framtiden.

På en liten festival som denna så möts alla gäster såväl till lunch som middag och vi hinner avhandla både vardagligheter och de större filosofiska spörsmålen, något som knappast sker i Cannes eller Venedig.

Så nu är det på gång DVD:er på helt nya filmer som jag skall få innan veckan är till ända.

Här får jag också möjlighet att se filmer som andra programgruppsmedlemmar valt till nästa GIFF men jag ännu inte haft möjlighet att se.

Men det började inte så bra. Direkt efter det att vi landat skulle vi ha lunch. Vi bussades till en restaurang, satte oss till bords och blev serverade vatten.

Plötsligt kommer beskedet, här finns ingen mat! Bussarna beställs fram på nytt. Vi färdas till en ny restaurang och äntligen blev vi utspisade.

En elgenerator står också utanför huvudbiografen i händelse det skall bli strömavbrott, vilket hände två gånger i ett estniskt kortfilmsprogram.

Lite bekräftelse på fördomar är alltid bra för samtalet.

Skall nu bekänna att jag inte kommer att se film lika flitigt på denna festival som jag brukar. Kommer att ta tillfället i akt att åka med på de turer som festivalen arrangerar i detta historiskt och politiskt extremt spännande område. Till mitt försvar: På bussturerna samtalar jag naturligtvis också med alla de turkiska filmare som finns på plats.

Till dags har jag hunnit med en stadsrundtur och en tur till den gamla armeniska huvudstaden Ani.

Kars har genomgått många öden och skiftande regimer har härskat här. På slutet av 1800-talet och fram till 1918 var det ryssarna som styrde och det lever också kvar i en del arkitektur. Det är de pråligaste husen i staden. Kars har ca 100 000 invånare och ute på stäppen ser jag många nya flerfamiljshus samtidigt som det mitt i stan finns riktiga ruckel där människor lever sida vid sida med sina gäss och höns. Bara några kilometer utanför stadsgränsen råder stor misär trots parabolerna på skjulen. Det är också en extremt uppenbar skillnad på de intellektuella som ser på film och de fattiga som istället söker sig till moskén.

Alla vill skapa sig monument. I det här fallet Har borgmästaren i Kars betstämt att det skall byggas ett fredsmonument på en av stadens högsta punkter och själva skapelsen är 35 meter hög. Två människogestalter möter varandra och regnvattnet skapar tårar som rinner ner för kinden. Kanske inte min estetik, men… Just nu ser det mer ut som en startplats för en rymdraket av primitivt slag.

Den offentliga utsmyckningen i staden i övrigt är väl inte heller vad jag vill kalla god konst. Förutom de obligatoriska Atatürk-bysterna så tycker jag att de anlagda vattenfallen mer ser ut som tagna ur en skräckfilm eller är de kanske en uppbyggd Fantomengrotta.

Igår for vi 40 kilometer och nådde då gränsen mot Armenien. På vägen kunde vi till och med skymta toppen av det 5 000 meter höga Ararat. Ni vet där Noa strandade med sin ark när hela jorden blivit översvämmad. Historiens vingslag känns även om det bara är litteratur.

Här ligger staden Ani som en gång var Armeniens huvudstad.

Staden har under långa tider varit en mycket viktig handelsplats och en anhalt på Sidénvägen till Kina.

Mycket är förstört av krig och inte minst de frekventa jordbävningarna i området. Den senaste inträffade 1988. Men mycket står också kvar eftersom skaparna av kyrkor och kloster på området var otroligt skickliga och visste hur man skulle bygga för att motverka naturkrafterna som ville rasera. Området ligger precis på gränsen mellan två kontinentalsocklar.

Här stod vi nu och tittar över den lilla floden som skiljer Turkiet från Armenien.

Det var lite känslosamt att stå där tillsammans med filmaren Sona Khachatryan som har sitt hem 30 kilometer från gränsen, i den armeniska staden Gyumri. Hon har fått åka i nio timmar, via Georgien för att nå hit. Egentligen är det en knappt halvtimmes bilresa till Gyumri, men gränsen är helt stängd. Och Turkiet och Armenien skyller naturligtvis på varandra.

Men alla festivaler har också ett nattliv. Här stavas det Bolero.

Alla samlas här och varje kväll spelar något av Turkiets bästa band. Här har det inte sparats på krutet. Här flygs toppmusikanterna in för att underhålla festivalpubliken. Får för mig att det konsumeras en hel del Raki på Bolero. Men det är vad jag tror, då ligger ju jag och sover gott för att titta på film klockan 08.30 nästa morron.

Feststivalchefen Ahmed Boyacioglu i livligt samtal med regissören av filmen Moskva, Belgien, Christophe Van Rompaey. Det hände på Bolero i går

Freddy Olsson
Kars 10 november 2009

And the winner is - Rumba!

2008-10-27T21:54:00.003Z

Filmerna som vår jury efter mycket möda korade som vinnare vid Zagreb Film Festival var i kortfilmskategorin:
CHEESE! av Huseyin Tabak, Österrike/Tyskland
Och i långfilmskategorin:
RUMBA av Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romy, Frankrike/Belgien
med ett hedersomnämnande till:
THE DESERT WITHIN av Rodrigo Plá, Mexiko.
Juryjobbet var verkligen var otroligt kul trots maginfluensan, dels på grund av det mycket bra urvalet av film av Zagrebs konstnärliga ledare Boris T. Matic och dels på grund av de andra två trevliga jurymedlemmarna, Sejla och Nadine. Förutom det så hann jag bara med att äta en långlunch på en krog som likt många andra etablissemang i Zagreb såg helt stängd ut men inte var det, samt besöka en shoppinggalleria som hade exakt samma affärer som en shoppinggalleria i Sverige.
Nu är jag redan hemma i Sverige igen sedan ett och ett halvt dygn, i full färd med festivaljobbandet.

Maginfluensa i Zagreb

2008-10-25T01:29:00.003+01:00

Har just avklarat den jobbigaste jurytjänstgöringen hittills. Sitta i jury på andra filmfestivaler är vanligtvis oerhört kul. Man får se massor av film och diskutera den med trevliga och intelligenta människor samtidigt som man ser en ny del av världen. Men igår kväll undrade jag vad jag höll på med när jag såg igenom kortfilmsprogrammet på mitt hotellrum i Zagreb, samtidigt som jag led av hög feber och fruktansvärt illamående. Men det finns många fördelar med att vara en professionell filmtittare - en är att man med hjälp av modern teknik kan göra sitt jobb nästan under vilka omständigheter som helst! Om nu det är en fördel.
I dag mår jag betydligt bättre. Det blev de hårdaste jurydiskussionerna jag varit med om hittills, kanske inte så konstigt eftersom både långfilms- och kortfilmstävlingen var anmärkningsvärt bra sammansatta. Men jag är mycket nöjd med våra beslut, som är hemliga fram till i morgon kväll då det är prisutdelning. Mina jurykamrater, Sejla Kameric, konstnär/regissör från Bosnien och Nadine Luque, filmproducent från Spanien/Storbritannien, var väldigt intressanta att diskutera film och andra saker med och det ser ut som om vistelsen i Zagreb kommer att få en mycket bättre avslutning än den hälsomässiga bottennoteringen den började med.

Tva Qatsi-fans mottes i San Jose

2008-10-15T10:01:00.001+01:00

Att aka till Costa Rica for festivalens fond var ju ett riktigt
hedersuppdrag. Det var inte utan en del nervositet som jag landade i detta
centralemarikanska lands huvudstad San Jose sent i fredags. Den fuktiga
tropiska varmen slog emot mig, jag undrar hur det ar nar det ar 35-40
grader har, nu ar det bara 20-25? Men man kan ju knappast klaga pa
kontrasten mot Gbg pa hosten.

Lordag morgon startade juryarbetet for att hitta de basta projekten som
filmstodsorganisationen Cinergia samlat in fran den centralamerikanska och
karibiska regionen. Har finns en rad lander som passar for var fonds
regelemente att stodja film i de allra fattigaste delarna av varlden.

Min lilla jurygrupp, bestaende av en colombiansk producent, en mycket
meriterad fransk dito och en galet rolig italiensk-amerikansk
webbfilmsproducent, hade en forsvarlig bunt projekt att ta stallning till
i kategorierna debut, manusutveckling, postproduktion och distribution.
Kollegorna var harda domare och det var inte latt att fa igenom sina
asikter - har snackar vi om folk som laser 100-120 manus om aret. Dar
ligger man i la, nar man "bara" gor en del inhoppsarbete med var fond!

Men i alla fall, efter tre dagars hart arbete enades vi om en bunt projekt
fran lander som Kuba, Guatemala, Nicaragua m.fl. Festivalfondens egna pris
gick i ar till utveckling av ett kubanskt projekt med titeln El
acompanante av regissoren Pavel Giroud och for andra aret i rad valde vi
att stodja utvecklingen av filmen Fe av regissoren Alejo Crisostomo fran
Guatemala. Det sistnamnda hittade kollega Camilla redan i den forsta
utvecklingsfasen nar hon var har hos Cinergia som jury for exakt ett ar
sedan.

Av en slump befann sig Alejo Crisostomo for tillfallet i Costa Rica, sa i
tisdags kvall nar besluten var tagna fick jag nojet att traffa honom 'in
person'. En mycket sympatisk ung man, som visade sig ha en utomordentlig
filmsmak - enligt undertecknad. Det blev ett intressant samtal om Godfrey
Reggios Qatsi-trilogi och Ron Frickes Baraka. Han hart sjalv gjort en
dokumentar i liknande stil, som jag naturligtvis blev mycket nyfiken pa.
Hade haft mojlighet att se filmen, som visades pa Cinergias
invigningskvall, om jag hade kommit hit till San Jose som planerat. Men sa
kan det ga nar en flygplansstart blir avbruten halvvags pa startbanan, som
den blev pa Landvetter i torsdags. Men, man kan inte fa allt - och
sakerheten kommer ju anda forst - tack KLM for det!

Fuktiga tropikhalsningar
/Ulf Sigvardson
San Jose, Costa Rica, 08-10-14

Pusan in pics

2008-10-09T12:34:00.005+01:00

Från våning 28, Seacloud Hotel.

Australien-Brennan och Mr Party-liaison Argentina-Guido mfl.

Jag på lunch med "våra" fondprojekt. Paradise Hotel.

Vår man Hynek på drink vid havet.

Jag och Jay Jeon.

And the Winner is....

...Mona Zandi från Iran för The Bride. Och så jag då.

Ute ur bubblan

2008-10-09T12:12:00.002+01:00

Hemma igen i verkligheten - var hela Pusan en dröm eller? Men så damp det ner ett mail från den iranska regissören Mona Zandi, med en bild på hur jag gav henne vårt fondpris på avslutningsceremonin, så det var nog på riktigt i alla fall. The Bride hette projektet som belönades. Filmen handlar om ett palestinskt par som ska gifta sig i gränstrakterna, problem uppstår och till slut får de hjälp av en israelisk soldat. Kommer att bli hur fin som helst. Kvällen fortsatte efter prisutdelning med en fin middag i Hermès-sponsrade tecken. Blev placerad bredvid franska Claire Denis, som var en högst trevlig bekantskap. Sedan blev det en avslutande drink med festivalens deputy director Jay Jeon och ett gäng andra festivalgäster på en bar vid strandpromenaden.

Annars erbjöd sista dagen ett pass i htellgymmet, en långbänk i videorummet med några fina filmfynd, expresspresentshopping och en lunch med vår man Hynek, som fortfarande till dags dato sitter i videorummet på jakt efter film till GIFF 2009.

Vis av erfarenhet såg jag givetvis till att sova bara två timmar natten innan jag påbörjade min 22 timmar långa resa mot hemma. Korean Air regerar. Besatt av filmtittande klämde jag Control (blev lite besviken), The Hulk (som Ang Lee säger är hans mest Bergmanaktiga film), komedin It Happened in Vegas med Cameron och Ashton (Just då var jag precis så yr och trött att jag tyckte den var riktigt rolig. Ibland.) och slutet på gamla Love Story.

Nu är det bara att jobba i kapp på hemmaplan och sedan ladda om batterierna inför Kartago-festivalen i Tunis. A tout à l'heure!

Camilla Larsson

Konsten att grata i ett videorum

2008-10-05T17:55:00.004+01:00

Har insett att att det dar med biografer ar bara att ge upp. Trafik, transporttider och risken att filmen ar riktigt dalig och man da inte har nagon annanstans att ta vagen ar for stor. Videorummet it is. Efter ytterligare ett gang PPP-moten, en fantastisk buffe-lunch (tack ocksa japan for sushin och tonfisken pa er lunchreception igar!) med "vara" projekt och ett jurymote med mig sjalv sa ar det nu film som galler. Forutom avslutningsceremonin med prisutdelning i morgon kvall da. Och de har ett fantastiskt videorum har, dar ligger vi i la, over trettio bas med fina datorer, bra horlurar och i princip alla filmer i programmet pa dvd. Man hinner med en del da, aven om det sa klart aldrig kan bli samma sak som stor duk. Och sa ar det ju inte helt enkelt att storgrata i ett fullsatt upplyst rum nar man blir overvaldigad av en japansk parla som den jag sag i dag. Men det gar! Mer tarar lar fallas nar vi forhoppningsvis visar den i Gbg om knappt fyra manader. Fransk festkvall igar, koreansk ikvall, tack och lov skoter Mr Party Liaison, Pusans ende sydamerikan(?), Guido fran Filmsharks om allt det dar sa man kan fokusera pa annat. Som att fa tag pa bra kaffe. Men det lar fa vanta till jag landar pa svensk mark igen, inte ens en amerikansk diner kan tavla med mitt hotell vad galler svagheten pa brunhetsgraden i kaffet. Det hade annars varit till hjalp med en dubel espresso for att bestamma vem som far vart fondpris (forresten har en annan fondfilm varldspremiar har i Pusan) imorgon kvall. Just nu star det mellan tva, men jag ar ratt saker... tror jag.

Mitt liv i hiss

2008-10-03T17:40:00.003+01:00

Efter ett dygn i Pusan, Korea, har jag nastan borjat vanja mig. Bara nastan. Det ar tredje gangen har men vissa saker vill man inte minnas. Som att man tillbringar en stor del av dagen med att vanta pa hissar - eftersom alla hus ar sa hoga sa ar hissen en nodvandig foljeslagare dagen igenom. Vare sig den kommer eller inte.

Efter en 24 timmars resa anlande jag i gar kvall till Pusan, eller Busan, som de sager har. Resan hade dessutom den goda smaken att avsluta sig med en en incident. En kvart kvar pa flighten mellan Seoul och Pusan flyger vi in i ett slags isstorm och faller rakt ner ca 1000 meter om jag far gissa. Atminstone kandes det sa i kroppens alla organ och vi var manga som nog trodde att piloten inte skulle reda ut situationen. Men det gjorde han. Sa ett par timmar senare satt jag pa Seacloud hotel (vaning 28, hiss tack!)(ombokad fran Paradise och de varma kallorna i utbyte mot en svit...)och at torkade sma snacksfiskar fran minibaren till middag, eller lunch beroende pa vilken tid man raknar. En Manhattan i baren, ackompanjerad av ett sjonsjungande koreanskt par avslutade kvallen som gled over i tidig morgon med fullspackat schema.

Hamta ackreditering, ata frukost, springa till Paradise for PPP-moten. Var filmfond stodjer PPP sa att de kan ta hit regissorer fran vissa lander som kan vara med och pitcha sina filmprojekt for oss och resten av de manga deltagrana pa PPP.Till slut valjs ett projekt som ska fa Goteborg International Film Festival Funds award.

Det blev fyra intressanta moten idag och sedan shuttle till nya bion Lotte, ja ocksa den inne i ett kopcentrum som var omojligt att hitta. I sista sekunden flamtade jag in pa dagens forsta varldspremiar. En till blev det innan bussen akte tilbaka mot invigningsmottagning for Asian Film Market pa Paradise, med ett kort stopp pa Seacloud for att lasta av kataloger och andra matnyttiga papper. Efter det en drink i ett skjul Australien-Brennan, Argentina-Guido mfl, och kanadensisk fest med mote med var nye man Hynek och snack om filmer man bor se.

Pusan ar en stor festival och i ar har de mangder av varldspremiarer, bade korenska, asiatiska och andra.En del att valja pa de timmar jag tar mig ut ur PPP-motesrummet alltsa. Sa ska det atas ocksa. Och aven om jag ar villig att prova pa det mesta i matvag sa tar det nog anda stopp nar det ar levande sjovarelser som ska ner i magen. Pa BBC news maler de pa om finanskrisen i USA. Langt borta sa nara.

Fastnat i mobilen – Venedig

2008-09-19T21:30:00.004+01:00

Svarta Converse pa vita duken

2008-09-09T19:59:00.003+01:00

Liksom i Camillas blogginlagg fran Venedig ar Darren Aronofskys THE WRESTLER en av de filmer det pratas om mest har i Toronto, sarskilt forstas efter beskedet att den vann Guldlejonet i Venedig. Dagens utgava av branschtidningen Screen toppar med att Fox betalade fyra miljoner US-dollar for de amerikanska rattigheterna till filmen. Bast gillade av kritikerna i Screens barometer ar Kathryn Bigelows THE HURT LOCKER, Jonathan Demmes RACHEL GETTING MARRIED och namnda THE WRESTLER.
Men det ar inte riktigt de filmerna som utgor min egen Torontofestival. Jag gar mest pa mindre filmer fran hela varlden, igar var det Irland, Argentina, Frankrike och Finland, idag Polen, Frankrike och Spanien. Bland de filmer som korsat mina spar ar den stora trenden doden och hur livet gar vidare efter den. Mer universellt an sa kan det ju inte bli.
En annan trend ar svarta Converse-kangor. Det kan vara sa att jag ar lite mer uppmarksam pa just skor av detta marke o kulor eftersom jag sjalv just kopt ett nytt par. Men de har dykt upp i tur och ordning pa Javier Bardem i Woody Allens nya film VICKY, CRISTINA, BARCELONA (sedd hemma i Sverige dock), en taiwaneisk tonarskille i WINDS OF SEPTEMBER och i en skoaffar som eftertraktat shoppingobjekt for ungdomarna i irlandsk-svenska THE KISSES. Ar det jag som ar trendig eller ar jag helt enkelt fantasilos som har valt varldens vanligaste skor?

Lidonesisk summering, sort of

2008-09-08T17:57:00.003+01:00

Det var ändå lite överraskande att Darren Aronofskys The Wrestler kom in på sluttampen och tog hem Guldlejonet. Visserligen gick snacket om att Rourke skulle få skådespelarpriset, men så blev det nu inte. Min allra sista Venedigfilm blev franska Un lac, som inte alls var rolig att ha med som sista minne. Tur då att det fanns tid för ytterligare en utflykt in till Venedig för ett vid detta tillfälle öppet Guggenheimmuseum. Samt en ganska dålig pizza – men jag var ju tvungen att åtminstone få en enda pizza. Aronofsky berättade förresten på presskonferensen att Springsteenlåten finns med i filmen enbart tack vare Mickey R. Springsteen är ett stort fan av honom och de tu möttes för tjugo år sedan på The Stone Pony i Jersey. Bra låt i alla fall. Bästa film: Gillade Rachel Getting Married, mycket. Bästa mat: Fiskrisotton på Belvedere. Bästa drink: Den väldigt rikliga Negronin på kommunala stranden. Bästa springturen: Den enda. Bästa mötet: En skön pratstund med Amra från Sarajevofestivalen. Bästa shoppingen: Fotoboken Lidollywood. Bästa glassen: Nocciolan på glassbaren vid festivalpalatset.
Har nu utvärderat min lista av sedda filmer och gått vidare i livet. Bokmässan stundar och med den spännande seminarier, presskonferens och fest för affisch och två nya (eg tre, ett är ett dubbelnummer) nummer av Filmkonst. En filmdrinkbok av rang som är ett måste i varje hemmabar! Och Nina Wähäs bidrag till författarstafetten.

Camilla Larsson

Cannes-Hunger i Toronto

2008-09-06T22:37:00.004+01:00

Sitter i lobbyn pa festivalhotellet Sutton Place och gor som alla andra filmfestivalsbranschbesokare fran hela varlden i detta rum: kollar min e-mail och bloggar. Andreas sitter tva datorer bort och rapporterar just att THE WRESTLER vann Guldlejonet i Venedig. Eftersom Camilla sag den i Venedig sa ar det inte god festivalekonomi om jag ser den pa nagon av visningarna har i Toronto. Men visst blir man sjukt sugen pa att omgaende se filmerna som hela varlden pratar om, sarskilt som man har chansen.
Igar lyxade jag faktiskt till det och sag - efter att ha sett fyra osedda filmer, nota bene! - den brittiska filmen HUNGER som vann debutpriset Camera D'or i Cannes i ar. Den sags av flera GIFFare i Cannes och har svensk biopremiar i host sa den kommer inte att kunna inga i GIFF-programmet 2009. Men vilken bra film! En av arets basta tycker jag. Den handlar om hungerstrejkande IRA-man i ett brittiskt fangelse i borjan av 80-talet. Men precis som med bra litteratur sa ar det bildspraket som ar attraktionen, inte handlingen i sig. Sa uppfriskande att bli pamind om vad riktigt bra film ar for nagot! Om jag ska rattfardiga min oekonomiska handling sa hjalper en san har film mig troligen att valja battre bland de andra filmerna.
Nu ar det dags for arets forsta fest, en mexikansk pa en adress jag inte har en aning om var det ar. Kanske aven dags for arets forsta taxi.

Mellan skyskraporna i Toronto

2008-09-06T03:57:00.002+01:00

Sa var forsta dagen i Toronto avklarad! Efter att igar ha forlangt min fodelsedag med sex timmar genom att resa hit, har jag idag sett fem filmer. Det ar alltid skont att gora en rivstart pa en ny festival sa att man kanner att man kommer nagonstans.
Filmfestivalen i Toronto har vaxt till en av varldens storsta o mest betydelsefulla. Manga amerikanska Oscarkandidater har sin premiarvisning har. Filmprogrammet i ovrigt ar ocksa mycket bra, aven om en hel del just har blivit sett i Venedig av programgrupps-Camilla o -Jannike. Men arligt talat ar staden lite val mycket anonym rastorstad for en lantis som jag. Man traskar runt i en vecka i inomhusgallerior och pa tungt trafikerade gator mellan anonyma brungra skyskrapor. Men som vanligt nar man reser traffar man manga trevliga manniskor som raddar upp det hela.
Som till exempel de kanadensiska vannerna Kirsten och Eric som extremt generost sponsrar GIFF med logi for mig o programkoordinator-Andreas. Det ar skont att bo hemma hos en vanlig familj pa en vanlig villagata som omvaxling till den filmfixerade festivalkontexten bland skyskraporna inne i stan.
Men i morgon ar jag dar igen! Fyra filmer och en mexikansk mottagning star pa programmet.

Mickey och 80-talet

2008-09-05T12:46:00.005+01:00

Snart borjar presskonferensen med Mickey Rourke, som ar The Wrestler i Darren Aronofskys film. Under eftertexterna sjunger Springsteen just The Wrestler, vilket skulle ha kunnat vara annu ett exempel pa filmer med Springsteen-musik i den The Boss-antologi jag medverkade i, om det nu inte var sa att den (Springsteenland) redan ar tryckt. Rourke ar fin som den medfarne, 80-talshardrocksdiggande, brottaren Randy, som inte hittar en varld utanfor ringen nar hjartat hotar ge upp. Atminstone inte en varld som vill ha honom. Sweet Child O'Mine med Axel&Co nar han antrar ringen for sista(?) gangen ger dessutom hoga pluspoang i min bok!

Har just mailat min seddalista (so far 32 filmer) till var Toronto-delegation, konstnarlig ledar-Marit och programkoordinators-Andreas som just anlant till den festivalen. Om ytterligare en vecka kommer de, jag och Jannike att tillsammans ha sett runt 100 filmer infor hostens digra GIFF-programmerande. En hel del!

Ok, Mickey vantar.

Camilla Larsson

It's A War Out There

2008-09-05T12:33:00.004+01:00

Torsdagen gick i krigets tecken. Morgonen borjade med en spark i magen fran Kathryn Bigelow och hennes Hurt Locker, om en grupp bombdesarmerare i Irak. Testosteronstinnt, spannande och valspelat, aven om plotten och dramarturgin kandes mer an valbekant. Manusforfattaren ar journalist och har rapporterar fran Irak, vilket gor att man tyvarr maste tro pa det man ser... Pa presskonferensen menade Kathryn att den knappa rapporteringen fran Irakkriget ytterligare motiverat henne att gora filmen. Sedan foljde hon Jonathan Demmes exempel och slog ett slag for Barack Obama, som president och raddning. Skadisarna menade att de inte ens behovde agera - enbart REAGERA infor miljon och omstandigheterna och hettan under inspelningarna. Bigelow far forresten ett specialpris har, ett sk "Persol Style Award", till nagon som har stil helt enkelt.... Sedan blev det animerat krig i japanska Sky Crawlers, som mest fick mig att tanka pa Top Gun.... kanske en del pga den Tom Cruise-diskussion vi hade i vart palats sent kvallen fore.

Jonas Odells Guldlejon gick istallet till Mexiko - sa kan det ocksa ga.

Italienska tavlingsfilmen Il seme della discordia stallde in sin stora pressvisning vilket orsakade lite uppstandelse. Den officiella forklaringen var utebliven kopia, den inofficiella att de inte ville forstora galapremiaren pa fredagen med att pressen ev inte skulle "lyda" och skriva om filmen en dag for tidigt... Mest gjorde de sig sjalva en otjanst, for pa den sena visningen vid elva var det en och annan som sov - eller inte kom alls.

Ett bad hanns ocksa med i relativt hoga vagor som signalerade om det askmuller som uppstod senare pa aftonen ungefar samtidigt som en mycket god grillad kyckling blev uppaten i sallskap av en Caprese av rang.

Camilla Larsson

Demme och hans home movie

2008-09-03T12:07:00.005+01:00

Ibland ar tiden verkligen relativ. Efter tva dagars semester med cykling Lido runt, bad, glass, lopning, batakning, Venedigflanerande, stangt Guggenheimmuseum, shopping, fantastisk lunch och middag (tack for de vansinningt fina tipsen till Var man i Rom!) samt drink pa Harrys Bar (dar servitorerna tillbringade en stor del av tiden med att vanligt men bestamt be man i shorts lamna lokalen (till mitt stora noje)) sa var det ater dags for festival. Och det kanns nastan som att det har gatt ett ar och allt borjar om igen.

Det var darfor inte dumt att starta om med Jonathan Demmes tavlingsspelfilm Rachel Getting Married, med A. Hathaway i huvudrollen som rehab-tjej i dysfunktionell men anda mysig och konstnarlig familj... Musikalskaren Demme har naturligtvis ocksa fyllt denna fiktion med musik en masse - det spelas praktiskt taget filmen igenom, i bild. Pa presskonferensen efter sade han att malet var att fa filmen att kannas som nagons home movie. Det lyckades. En bra sadan.

Vart hushall har decimerats, Fredrik S har atervant till nordligare breddgrader. Nu ar vi sex vuxna och ett barn kvar i palatset. I morse hade Paola C filmstudio i koket, i sitt tragna arbete for att satta ihop en Bergmancenterpromotionfilm.

Resten av dagen har ett digert schema: polskt, italienskt, spanskt, franskt och kinesiskt ser det ut som. Kanns som man behover klamma in en Bellini nagonstans daremellan!

Camilla Larsson

Topic of the Day

2008-08-31T16:24:00.007+01:00

20 filmer senare.... Visst, det verkar stamma det dar snacket om samre program i Venedig. Och farre filmer. Men programmera ar de bra pa, nar man hinner klamma sex filmer och anda ata middag sittande samt ta en halvtimmes paus pa stranden da ar man nojd!
Det hittills mest aterkommande temat som dyker upp i ett stort antal filmer ar organforsaljning och kidnappning av barn for organforsaljning. Inte sa att det ens ar huvudamnet for filmerna i fraga, nej det verkar till och med ha blivit sa vardagsmatigt att det bara namns i forbifarten som ett faktum. I filmer fran hela varlden. Skrammande.

Har hittat ett par riktiga toppfilmer och nagra riktigt bra. Men i tavlingen lyser de med sin franvaro. Det saknas inte bara kvinnliga regissorer, som vanligt, utan ocksa bra filmer. Daremot har bade Kritikerveckan och Venice Days lyckats fa med atminstone nagra regissorskor i ar, pa denna sa mansdominerade festival. Det finns hopp! Allt prat om den nya italienska filmen kanns an sa lange just som prat. Men veckan ar ju bara halv, sa det finns val hopp aven har.

Nu har vi varit fulltaliga i vart palats ett par natter efter att Jannike A & co anlande sju timmar forsenade fran Skavsta. Men redan pa tisdag avreser en av vara sambos, Fredrik S, sa nu blir det trivseldrinkar for nara och kara pa divanerna pa sedvanliga hole-in-the wall-baren bakom Pala Lido. Forhoppningsvis dyker aven Festivalmannen och Var man i Rom upp. Sedan tva filmer till, innan undertecknad tar semester fran festivalen i due giorni med en resa in till downtown Venezia och kanske Harrys Bar, samt en dag pa stranden. Men jag kan forstas inte lata bli att sticka mellan med en titt pa Jonas Odells kortfilm som tavlar, i morgon eftermiddag. Han ar ju trots allt en GIFF-vinnare.

Camilla Larsson

Leve Lido

2008-08-29T10:38:00.007+01:00

Ok. Har var man igen. Tack och lov. Lido och venedigfestivalen har mutat in ett sarskilt litet horn i mitt hjarta. Bade det med prefixet film, och det vanliga. Den har gangen ar vi inhyrda i en palatsliknande lagenhet off Gran Viale, min standiga Lidosambo Eva af G, Fredrik S, Jannike A, Paola C, och lite familjemedlemmar som hangt pa och passar pa att semestra medan vi andra jobbar hart, hart.

Det snickesnackas om ett daligt och trakigt och tunt program pa den 65 festivalen. Det duggar inte direkt tatt av valkanda namn (ok Kitano, Coen och Kiarostami ar ju inte direkt okanda), men det kan forstas ocksa innebara att man far upptacka nytt och det ar ju det som egentligen ar hela poangen med filmfestivaler!

Igar blev det fyra filmer, varav den basta var bosniska Nightguards som var fond har varit med och stottat. En fin liten, cool och samtidigt varm historia. Svart humor. Solen stralar och det ar precis lagom varm svenska hogsommar. Och apropa varmt sa kom jag just fran Arriagas Burning Plain, med bla Charlize T och Kim B, vars presskonferens borjar om fem minuter. Have to go, alltsa.

Camilla Larsson

Kameratömning Jerevan

2008-07-20T09:53:00.010+01:00

Wim Wenders intar en välsignad aprikos.

Moscow Cinema, festivalens huvudbiograf.

Lunch till Antonionis ära på italienska ambassaden. Sonja Heinen från World Cinema Fund och Miroslav Mogorovic från B2B i Belgrad.

Republikanska torget.

Lavash med tillbehör.

På Jan-Jak, franskt poppisställe. Istanbuls festivalboss Azize Tan, DAB-deltagare mfl.

Jag själv med Armine Anda, producent och skådis och Roberto Olla, från Eurimages.

Prisceremoni för DAB - Directors Across Borders. Bianca Taal delar ut Hubert Bals pris.

Bergen vid kristna templet Gerhardt.

Försäljning av plommon-lavash, valnötter inbäddade i druvseg-gelé och sött bröd.

Enda kvarvarande hedniska templet i Armenien.

Inhandling av lavash, klassiska varianten.

Mottagning på Parajanov-museet. Hayret Benkara från Toronto, som höll work shops och en av DAB-vinnarna, Maria Saakyan med filmen I Am Going to Change My Name.

Texas Bar. DAB-vinnare Andro Sakvarelidze med filmen Washington visar sina krulliga underarmar framför just Washington.

Sista kvällen. Texa Bar. Armine Anda och Bianca Taal med en Five Cowboys-drink.

Lavash, the Swedish way. Jag, hemma igen.

Kenats!

2008-07-19T18:42:00.007+01:00

Hemma igen, fast fast i lavash-träsket. Är numera svårt beroende av det armeniska brödet lavash, som äts med världens godaste tomater (överdriver inte), gurka, färska örter och syrlig ost och saltsyrlig, trådig ost. Just nu kan jag inte tänka mig något godare.
Sista dagen i Jerevan vigdes åt en improviserad utflykt under ledning av Armine Anda, vår grupps "mamma" på festivalen och dessutom producent för, och skådis i, Joan and the Voices, en film som vår fond gett utvecklingsstöd. Efter en otroligt hål-i-vägen-guppig åktur hamnade vi både vid Armeniens äldsta kristna tempel (Gerhardt, Armenien var det första landet som tog kristendomen som officiell religion) och vid deras enda kvarvarande hedniska tempel (alla andra revs för att lämna plats åt kristna...), samt hann inhandla lavash, valnötsdelikatesser och annat innan vi skumpade tillbaka ner till Jerevan och mottagning på tysk ambassad in honour of Wim Wenders, som beklagade att han inte kunde komma till Gbg under festivalen 2008. Senare under kvällen, i väntan på att bli tagna till Parajanov-museet (ett konstnärsskap att utforska, om man inte gjort det redan) för en cocktail så sade Goran Pascaljevic att han diggade GIFF hårt, efter sitt besök 2007. Och sådant är ju alltid skönt att höra.

Men innan allt detta smicker så började dagen med slutet på det som jag var här för att göra från början. DAB – Directors Across Borders, ett pitchforum där 12 projekt från Kaukasus, Turkiet, Iran och Moldavien och Ukraina och Ryssland pitchades av regissörer och producenter inför en jury med fondfolk, producenter, en enstaka regissör och annat löst folk. Min jury delade ut tre priser till projekten Washington från Georgien, I am going to Change My Name från Armenien/Ryssland och Alpine Violet från Armenien. Både pitchar och synopsis var av skiftande kvalitet och jurygruppen var så gott som rörande ense. På sluttampen, innan den officiella prisutdelningen, hade vi också one-to-one meetings med de olika filmernas representanter – några av dem kan definitivt bli aktuella för stöd från fonden under hösten. Dessutom känner jag mig övertygad om att GIFFF kommer att dyka upp på nytt under nästa års Golden Apricot.
Festivalledningen med Harutyun Khachatryan, Susanna Harutyunyan och Mikayel Stamboltsyan i spetsen kan vara nöjda med femte upplagan av den gyllene aprikosen, med Antonioni-tribute, retros med Wenders och Saroyand, besök av festivalens hedersorförande Atom Egoyan, Jos Stelling (som fick födelsedagstårta), Catherine Breillat mfl. Själv försökte jag klämma in ett gäng armeniska kortfilmer mellan möten, pitchar och tillställningar – tyvärr var de inte textade, men en del såg och lät i alla fall fina ut... I min vokabulär finns numera ca fem armeniska ord. (Kenats=uttrycket för skål). Trots min brinnande längtan hem till regn-kalla Göteborg så var jag bara en aning avundsjuk på Hubert Bals-Bianca och World Cinema Fund-Sonia som åkte vidare mot några dagars semester i Georgien. I mitt skafferi står nu en flaska Golden Apricot-brandy tillsammans med en bit lavash. Nästa gång stannar jag längre. Till Armenien åker man inte bara en gång.

Camilla Larsson

Det blir bättre nästa år…

2008-07-18T16:16:00.003+01:00

Karlovy Vary Tjeckien 4-12 juli 2008

Visst fanns det godbitar men huvudsektionen i Cannes detta år var ingen höjdare. Likadant i Karlovy Vary, plockar vi en eller två titlar därifrån så är det bra. Liksom konjunkturer i övrigt så tycks det vara så att filmkvalité också följer vissa cykler. Men vi letar flitigt och kommer att hitta 200 goda filmer att visa i Göteborg.

Jätteroligt att ha programchef-Marit vid min sida, det var hennes första besök i Karlovy Vary. Hon blev förtjust och har tagit till sig denna festival som ett av sina smultronställen. Framför allt blev hon imponerad över bartältets öppettider, från 9 om morronen till 6 nästa morron, tre timmar över för vila. Jag mötte ett lätt Mojitomoln var dag när jag traskade till visningen 08.30.

Själv var jag lite slö i år, det blev bara 37 filmer mot fjolårets 43. Å andra sidan var vi två så vi fick med oss det mesta och hann till och med se filmer vi missat i Cannes.

Skandinavien var flitigt representerat i alla sektioner och det blev dansk seger i huvudtävlingen Frygtelig lykkelig, i regi av Henrik Ruben Genz. Eftersom Norge vann i fjol med The Art of Negative Thinking så vore det väl inte mer än rättvist om 2009 års pokal går till… Men redan i år blev det lite svensk avslutning, Mamma Mia, med jubel i publiken.

Dansk regissör, Henrik Ruben Genz, och skådespelare, Kim Bodnia, vid morrenmaden dagen efter segern.

I Cannes tror alla att de hinner med så mycket mer om de har en sprängfylld kalender och springer fort. Karlovy Vary är motsatsen, här finns inte lika många gäster men å andra sidan kan man sitta ner och få ett ansikte på de personer som normalt bara är ett namn i ett mail. Eftersom jag varit så många år i Karlovy Vary så finns det naturligtvis många personer som efter hand blivit personliga vänner. Vi kanske bara möts där en gång om året men vi håller kontakten via mail och jag får både skvaller och mer utmejslade tankar om film i Central- och Östeuropa. Utan denna information skulle det vara omöjligt att hålla reda på till exempel de 250 filmer som produceras årligen i Ryssland.

Ett bakslag i år var att festivalen bytt ölsponsor, från Pilsner Urquell till Budweiser. Man får stå ut, det var ju i alla fall tjeckiska Budweiser, inte den vattenskadade amerikanska varianten. Programchef-Marit tycks för övrigt ha blivit förtjust inte bara över festivalen utan också över den lokala alkoholen. Hon reste hem innan mig och sände ett meddelande: Tacksam om du köper en liter Becherowska till mig.

Jag längtar redan efter nästa Karlovy Vary, den 3 juli 2009.

Men innan dess blir det Lilla Filmfestivalen i Båstad den 30 juni.

Freddy Olsson

Lang natts fard mot.... dag och Jerevan

2008-07-14T15:19:00.005+01:00

Sa antligen fick jag se den - Fjarilen och glaskupan. Inte hade jag trott att det skulle vara i Jerevan, Armenien, jag till slut skulle se denna fantastiska film, nar jag missade den i Cannes forra aret, och sedan pa bio hemma.

Efter sju och en halv timme pa Wiens flygplats anlande jag hit klockan fem i sondags morse (alla flighter hit fran Europa ankommer vid det klockslaget). Efter vantan pa visum blev vi korda till Golden Tulip hotel (med trevlig pool pa taket) och fick nagra korta timmars somn innan det var dags att borja fira fem ar tillsammans med Golden Apricot International Film Festival. Nu, efter en kyrklig valsignelse av aprikoserna-ceremoni, invigning med ceremoni (dar gamla festivalbossen Gunnar Bergdahl dok upp pa en filmsnutt eftersom han var har pa besok nar det startade, fest med mangder av armenisk mat (mmm, frukterna och forratterna!!!) igar och sa master class med Wim Wenders, ett par filmer, en lunch med ganget fran Hubert Bals, World Cinema Fund mfl, en cocktail med armeniska brandydrinkar idag, sa borjar mitt huvudsyfte med resan narma sig. I morgon borjar DAB - Directors across borders, ett pitchforum dar jag ska sitta med i juryn och dela ut nagra priser, samt presentera var fond for ovriga deltagare. Den gyllene aprikosen ar en varm, entusiastisk festival som mot alla odds byggts upp och vuxit en aning ar for ar. Det ar varmt, harliga 35 heta grader och pa kvallen kommer en skon bris och lattar pa trycket. Forhoppningsvis sa aven ikvall nar det ar dags for ny tillstallning med kall vodka och mera aprikoser.

Camilla Larsson

Camilla Larsson

Nakna bröst in progress

2008-07-11T15:32:00.001+01:00

- Den här trailern är min favorit! Massor av nakna bröst. Den kommer ni säkert allihop att vilja se många gånger!
Moderatorn för work in progress-sessionen vid Karlovy Varys internationella filmfestival skrattar åt sin kommentar och några i publiken skrattar också, uppriktigt alternativt generat.
De flesta skrattar inte. Halva publiken – professionella filminköpare och filmfestivalsprogrammerare från hela världen – består av kvinnor. Varför vi skulle vilja se en trailer med nakna bröst om och om igen, eller tycka det är roligt att moderatorn vill det, känns inte helt glasklart.
Ändå är det inte i den töntiga kommentaren man hittar den största jämställdhetsrelaterade skevheten, utan i kvinnorollerna vi får se projicerade på skärmen under den här work in progress-sessionen. Det gäller både hur kvinnorollerna är skrivna och hur många kvinnoroller som är huvudroller.
Under sessionen visas snuttar ur 26 kommande filmer från olika länder i Central- och Östeuropa. De är gjorda av 25 manliga regissörer och en kvinna (vars film är en familjefilm).
Jag roar mig med att krafsa ner sammanfattningar av de kvinnoroller som dyker upp i filmscenerna:
”Sexfantasi om dominant, vacker kvinna”, ”Ingen kvinna”, ”Kvinnligt våldtäktsoffer”, ”Otrogen kvinna begår självmord”, ”Nästan inga kvinnor”, ”Underskön gravid flickvän”, ”Ung prostituerad tjej”, ”Vårdarinna till sjuk man”, ”Manipulativ femme fatale”, ”Kvinna klär av sig”.
I endast tre av de 26 filmerna som presenterades verkade kvinnorollerna vara lite mer komplicerade än de mest banala klichéerna, beskrivna ovan. Och yes, det fanns även gott om manliga klichéroller, men nyckelorden för dem är något annorlunda och mer positiva än för kvinnorollerna.
Dessutom får männen vara de agerande subjekten i de flesta filmerna, även om de skulle råka vara fyrkantigt porträtterade. Från vad som går att utläsa av presentationerna och klippen kommer kvinnor att spela huvudroller i endast fyra av de 26 filmerna.
Jag tänkte att det här skulle vara ett lite raljant och roligt blogginlägg men jag har blivit så deprimerad av att skriva ner det att jag inte riktigt vet hur jag ska avsluta. Det är bara att jobba för en förändring genom vår egen festival och hoppas att jag får se den i min egen livstid.

Festivaltältens festivaltält

2008-07-09T09:07:00.001+01:00

Den första dagen på filmfestivalen i tjeckiska Karlovy Vary satt jag vid den brusande floden som rinner genom den docksöta kurorten och kände mig supernöjd. Jag hade checkat in på mitt hotell som ligger på tre minuters promenadavstånd från festivalbiograferna, redan sett en visning och just ätit möra lammkotletter till lunch. Det här är min nya favoritfestival! sms:ade jag till programmedarbetar-Freddy som varit här i 18 år och starkt rekommenderat mig att åka hit.
Så här efter fem genomförda festivaldagar står sig intrycket. Karlov Vary är en väldigt avkopplande plats att vara på, gammal kurort som den är. Festivalen är välorganiserad, det är lätt att komma in på visningarna och det kryllar av sociala evenemang varje dag där man kan möta de andra festivaldeltagarna.
Efter 16 sedda filmer kan man möjligen konstatera att vissa sektioner i programmet är starkare än andra. Vill man komma ikapp efter Cannes och se de titlarna man inte hann se, så är Karlovy Vary förträffligt. Däremot är tävlingssektionen lite ojämn. Så här långt är nog indonesiska The Photograph av Nan Achnas, en film som vår festivalfond har samproducerat, den bästa i tävlingen av de jag har sett. Men så ska det förstås vara: det är bara om man har sett en rad halvbra filmer som man får den där underbara kicken av en film som visar sig vara riktigt bra.
När detta skrivs, klockan tolv på natten, sitter jag på hotellrummet och hör dansmusiken dunka från Karlovy Varys svar på Göteborgs festivaltält: Captain Morgan bar i bottenvåningen på festivalhotellet Thermal. Där dricks det mojito-drinkar dygnet runt och den påtagligt unga festivalpubliken röjer till klockan sex på morgonen.
Den höga partyfaktorn är en stor del av attraktionskraften hos den här festivalen, som verkar dra ungdomar från hela Europa, åtminstone hörs alla möjliga språk i köer och salonger. Det är inte utan att man önskar sig lite liberalare svenska regler och förordningar som kunde låta musiken i vårt eget festivaltält hålla på lite längre än till midnatt.

Tiden flyger…

2008-07-01T22:33:00.005+01:00

Måndag kväll.

Jahaja, här sitter man överst i en våningssäng i en friggebod i Valleviken på Gotland och minns Fårö som väldigt längesedan. Plötsligt. För det var ju egentligen igår som Bergmanveckan avslutades med Matti Bye och hans musiker som spelade live till Körkarlen och sedan snittar och drink i trädgården bakom biografen Roy i Fårösund. Pärlor för svin, kan man tycka. Orkestern var så bra att man glömde bort den och bara kom att tänka på den när en musiker tappade något i golvet, och det var ju liksom meningen, men ändå. Snittar och drinkar i trädgården bakom Roy. Sedan fick alla bråttom till fotbollen (Jan Troell med familj och Stig Björkman hade bokat parkettplats på Carlssons (tack för den chevre och rödbetspizzan!) i Sudersand) och vi också. Spanien hejades fram med sangria på vinden i ladan, den sista kvällen på Fårö 2008. Bra gick det ju, tack och lov!

Tidigare på dagen underhöll Leif Furhammar proffsigt och engagerat under programpunkten Pansarskeppet Kvinnligheten, om Eva Dahlbeck. Det är en fröjd att lyssna på en föreläsare som är så extremt kunnig och förberedd att han kan ge sig all tid och möjlighet att improvisera. Det blev först en lista på saker Furhammar inte tänkte prata om och sedan när man trodde att det inget fanns kvar, så började det hela, med klipp och resonemang om dahlbeckska ikonroller och annat. En njutning från början till slut. Tack Leif. Tack Eva Dahlbeck. (Observera konstärlig ledare-Marits likhet med denna, förresten.) Och tack också för det osedvanligt goda kaffet och kardemummabullen utanför Bygdegården på morgonkvisten. Jan Troell bidrog också med infon att det fanns ett riktigt panskarskepp som hette Manligheten och ett som heter Dristigheten. Troell fick lön för mödan när Furhammar sa att han inte sett ett så fint porträtt av en mor som Eva Dahlbecks i Bara en mor, förrän nu i och med Maria Heiskanen tolkning av Maria Larsson i Troells Maria Larssons eviga ögonblick.

Bergmanveckan 2008 bjöd också på paneldebatt om ett framtida Bergmancenter och vad som skall hända med hans kvarlåtenskap, gården på Dämba. En fråga som såklart är känslig, på många håll. Från familjens håll meddelas att det inte finns någon egentlig önskan om att göra ägorna offentliga, samtidigt som det såklart är just Ingmar Bergmans hem, eller åtminstone delar av det, som tillresande allmänhet vill se. Eller kanske allra helst biografen, om man får önska själv. En visning av ovannämnda Körkarlen (som Bergman såg en gång om året) och en Bergmanfilm, inspelad på Fårö och så en busstur till inspelningsplatserna, tycker i alla fall jag hade varit ett fint paket att erbjuda. Delikata frågor, med finansieringen som en stor utmaning, såklart. I testamentet står att gården ska säljas och att pengarna ska delas i nio lika högar.

Den sedvanliga Kutenkvällen i lördags slutade i sedvanlig ordning med spekulationer, den här gången om blogg-onämnbara ting. Promenad i gryning och så en lunch hos bergmanveckan-Jannike, innan Valleviken med kusinbesök, bad, håvfiske och grillning väntade.

Summa summarum så var årets Bergmanvecka större och mer, igen, med många utländska gäster (journalister, folk från Osacrasakademin, italienska dokumentärfilmare, mm) och svenska kulturelit. Bättre väder än förra sommaren också. 2009 blir det 35 grader, hela veckan. I like!

Camilla Larsson

"After von Trotta"

2008-06-28T17:51:00.004+01:00

Sent omsider kom jag äntligen fram till bloggtangenterna, när bara en dag återstår av årets Bergmanvecka. Man kan tycka att det borde vara en enkel sak att sno ihop några rader när en ledig stund infinner sig, men problemet är att den lediga stunden har lyst med sin frånvaro.
Det kan låta avslappnat med en filmfestival på en ö med 562 bofasta personer och en enda biograf (fortfarande, gudskelov, jag hörde att Sudersandsbion eventuellt är nedläggningshotad, hoppas innerligt att det tråkiga scenariot aldrig blir verklighet), men sanningen är att vi flänger runt som skållade råttor för att hinna i tid till alla evenemang.
Det är ju inte alltid det lyckas, som Camilla har rapporterat om, men sedan invigningsfadäsen har jag ändå lyckats se allt jag har föresatt mig, även om det igår innebar att programkoordinator-Andreas fick sopa pommes friten från tallriken ner i näven för att vi skulle hinna till samtalet med hedersgästen Margarethe von Trotta.
Bergmanveckan visade Margarethe von Trottas film Två tyska systrar, en av Ingmar Bergmans absoluta favoritfilmer. Det är inte svårt att förstå varför. Filmen påminner en hel del om Persona, trots att Margarethe inte hade sett Persona när hon gjorde filmen i början på 80-talet. Vid ett tillfälle smälter till och med de två systrarnas ansikten ihop till ett enda, i en väldigt fin scen. Filmen är en mycket sevärd, mångbottnad skildring av relationen mellan två systrar som vill förändra världen, den ena som journalist, den andra som terrorist.
I samtalet efteråt berättade Margarethe själv att hon tror att Bergman fastnade för skildringen av de två systrarnas uppväxt med en sträng präst till far, inte olik prästen i Fanny och Alexander (och kanske Bergmans egen far).
Igår var även kvällen för GIFFs ”After von Trotta” (i stället för after work). Det blev ingen grillkväll på grund av plötsligt regn, men i stället trängdes och trivdes (hoppas jag, de såg i alla fall glada ut) några av Bergmanveckans gäster och arrangörer i vårt rymliga och själfulla kök i 1820-talshuset på Mölners gård. Köket har blivit lite mindre jämfört med i fjol, men av en glädjande anledning: vår värd Gunnar har installerat toa och dusch!
PS. Utlovad rapport om Beröringen: Bibbi Andersson är strålande i en bra roll som passionsdrabbad hemmafru men Elliot Goulds rollfigur är så osympatisk att kärleksaffären mellan honom och Bibbi blir helt obegriplig. Varför sätta sin existens på spel för en labil karl som sopar till en om man har rökt några cigg? Men fin musik av Jan Johansson och kul kuriosa som ett riktigt o-Bergmanskt rom-com-collage där Bibbi provar kläder inför första träffen med Elliot.

Thermodress anyone?...

2008-06-25T11:09:00.002+01:00

Jahaja. Det kan ju inte bli lika kallt ett år till, tänkte jag, och packade en tjock tröja. Borde packat fem – eftersom kall snålblåst är det konstanta väderläget på Fårö så här långt i slutet på juni, 2008. Men vackert är här såklart. Efter att de senaste veckorna ha bevistat ett VD-bröllop vid Fryken (mellan), en huskollning på Österlen, en midsommarhelg i Månstad, Astrid Lindgrens värld och Pippis hotell i Vimmerby (ja, det var några till där…) och nu Bergmanveckan på Fårö så känns det som man har fått en rejäl dos svenska lantliga landskap. Så fint, så kallt.

Bergmanveckan invigdes i går i kyrkan med tal av Jörn Donner, och Pernilla August och Håkan Hardenberger som uruppförde ett Persona-inspirerat stycke. Men det missade GIFF-delegationen. Vi anlände till kyrkbacken aningens för sent och fick nöja oss med en titt på Bergmans grav. Det är konstnärlig ledar-marit med familj, programkoordinators-Andreas och så jag med familj som intagit Mölnorgården hos Gunnar och Robbie i år. Vi delar så här långt med en italiensk journalist och några arbetare som bygger på något av gårdens alla hus.

Efter visning med invigning av Stig Björkman, visades hans bakomfilm till Beröringen, Ingmar Bergmans värld. En bra bakomfilm där Bergman dissar Dreyer hårt, sådär i förbifarten – som en sanslös amatör. Snacket säger att bakomfilmen är bra mycket bättre än själva Beröringen, men därom får Andreas och Marit berätta mer. De åkte nämligen sedan till biografen Roy i Fårösund för att kolla in den, medan vi andra tog Lucinda, 5, och Doris, 6, till invigningsgrillaftonen på Lauters. Kött en masse, drinkar, tjocka filtar och Bergman-filmquiz med quizmaster Janne G, från SFI.

Även här blev det Persona-inspirerat – vinsterna bestod bla av plagg från Dagmars ”Persona-kollektion”. Finfint, men klänningen eller t-shirten sitter tyvärr inte på mig idag. Ska nu försöka springa bort frostskadorna längs havet. Senare blir det lunch på crêperiet på bilverkstadskrogen Kuten, Tystnaden och fotboll på övervåningen i ladan på Mölnor går.

Camilla Larsson

Guldpalmen till ”9 A på franska”

2008-05-25T22:03:00.002+01:00

Det känns väldigt nutida att efter en söndagseftermiddag på Liseberg komma hem, koppla upp sig och läsa de pinfärska nyheterna från Cannes på webben om att Guldpalmen gick till den allra sista filmen ut i tävlingen, fransmannen Laurent Cantets Entre les murs, med den engelska titeln The Class.

En ”9 A på franska” enligt programmedarbetar-Freddy som såg och gillade den. Själv lyckades jag inte pricka in den i Cannes, men jag tyckte mycket om Laurent Cantets senaste film, Vers le sud, eller Mot södern som den hette när den gick på svenska biografer för knappt två år sedan.

Juryordföranden Sean Penn lovade vid presskonferensen i början av festivalen att hans jury skulle ge priset till en film ”gjord av en regissör som är medveten om den värld han lever i”. Det uppfyller absolut The Class, som handlar om en fransk högstadielärares vardagsslit med en stökig förortsklass. Filmen bygger på läraren François Begaudeaus bok om sina egna upplevelser, och han spelar själv huvudrollen.

Många, för att inte säga de flesta, andra priserna gick också till tävlingens budskapsfilmer. Italienska Gomorra av Matteo Garrone vann juryns Grand Prix, bästa regissör blev turken Nuri Bilge Ceylan med 3 Monkeys, bröderna Dardenne fick pris för bästa manus för Lorna’s Silence, Sandra Corveloni fick priset för bästa kvinnliga skådespelare för sin roll i Walter Salles och Daniela Thomas Linha de passe och Benicio del Toro blev utnämnd till bästa skådespelare för rollen i Stephen Soderbergs Che. Steve McQueens (nej, inte skådisen från Bullitt, han dog 1980) Hunger fick priset som bästa debutfilm.

Det har spekulerats i om Sean Penn skulle vara extra benägen att belöna Clint Eastwood, som tävlade om Guldpalmen med Changeling i år och vars film Mystic River för några år sedan gav Sean Penn en Oscar för bästa manliga huvudroll. Det har han förstås förnekat, men lite grann kändes det så i och med att Penns jury uppfann två extra hederspris. De gick till Clint Eastwood och den franska skådespelerskan Catherine Deneuve för sina respektive livsverk.

Det är med kluvna känslor jag sitter och följer Cannesfestivalens ridåfall från laptopen i vardagsrummet i Majorna. Dels längtar jag redan dit igen, till en ny festival späckad med världspremiärer som ingen har sett. Dels måste jag hänvisa till min kollega Andreas kloka ord på denna blogg tidigare. Cannes är en låtsasvärld med andra prioriteringar än den verkliga världen. Det är först när dammet har lagt sig som man ser klart och kan ta erfarenheter och upplevelser från Cannes vidare in i verkligheten. Vilket är vad jag försöker börja göra i morgon bitti klockan nio!

Om stress

2008-05-24T11:27:00.005+01:00

Det är lätt att känna en känsla av otillräcklighet i Cannes. Det händer så mycket och fortfarande går det inte klona sig själv. Det går inte att se alla filmer, det vet jag ju. Vad som då är mer oroväckande är att miljön lockar in mig i en hets jag egentligen inte borde vara delaktig i. Som inte borde påverka mig. Men stämningen som piskas upp i Cannes kryper under huden på en. Överallt finns fotografer, fans, kändisar, b-kändisar och journalister. Atmosfären blir den av att befinna sig i universums centrum där allt är av yttersta vikt. För vad annat än något sinnesjukt viktigt kan bevakas med sådan frenesi och av hela världen?

Med andra ord, är du inte på tårna kan du missa något, kanske till och med något livsavgörande – som en filmstjärna. Helt plötsligt skriker någon, fotografer kommer stormande – en stjärna! Livs levande! Fan, jag missade henne. Fan, jag kom inte in på filmen. Nu måste jag se en annan – snabbt! Vilken som helst! Tiden måste maximeras. Äta? Nej det hinns inte.

Vad håller jag på med?

Efter tio dagar i festivalpalatset och dess omgivningar är det lätt att tappa fotfästet. Därför känns det skönt att komma hem och rena sig, lämna låtsasvärlden och återanpassa sig till verkligheten. Sista filmen i Cannes för mig blev Charlie Kaufmans ”Synecdoche, New York” och den var mycket bra. Samtidigt insåg jag att något var lurt när Kaufmans fantasier, metanivåer och absurda infall föll mig helt naturliga. Inte för att inte Kaufman kommenterar sin omvärld och berör som den fantastiska relationsskildrare han är. Men när hans film kändes realistisk som värsta Dardenne-rullen, ja, då inser man att man befinner sig i en uppblåsbar låtsasvärld.

Som någon skrev tidigare så blev vår fest mycket lyckad. Men Göteborgs filmfestival gjorde även effektiv PR på andra sätt. Ett av dessa var lika omedvetet som innovativt. I ”Director’s Fortnight”-sektionen gick nämligen Bertrand Bonellos film ”De la guerre” och i den kunde man se Mathieu Amalric (i ungefär 20 minuter!) spela sin roll iförd en tröja med texten Göteborg Film Festival och en stor maffig drake (!!). Inte nog med det, tröjan som förekommer i filmen är ingen av våra tröjorutan en som kostymören tillverkat på eget bevåg – dock med korrekt logo. Amalric (som också gjorde huvudrollen i "Fjärilen i glaskupan") spelar en regissör i "De la guerre" och alla vet ju att är det ett ställe som regissörer gillar så är det GIFF. Duktig kostymör alltså, men tyvärr är vi större fans av henne/honom än av filmen.

31 filmer blev det för min del. Skavsår dessutom. Jag längtar redan till nästa år.

Fuck a duck...

2008-05-24T09:37:00.015+01:00

Prisutdelningarna i Cannes har börjat – men jag är hemma. Vid frukostkaffet läste jag just att ”vår” fondfilm Snow, från Bosnien, vann Kritikerveckan! Den stödde vi för fyra år sen efter att jag träffat regissören Aida B och producenten Elma T under Balkan Fund-mötet i Thessaloniki. En grym film.

Jakten på Sean Penn misslyckades, både jag och Björn Gustafsson gjorde vad vi kunde, men Sean satt väl i jurymöten hela dagarna, återstår att se vem som får Palmerna i morgon. Har inte klämt så många av tävlingsfilmerna (bara tre), men jag törs åtminstone lova att det inte blir franska Philippe Garrel med La fronitière de l'aube, en fullständigt irrriterande pretentiös, typiskt fransk och intellektuell film som fick presspubliken att bua unisont. Les Francais….

Skred upp för röda mattan en sista gång tillsammans med programkoordinators-Andreas, fredag morgon för att kolla in Charlie Kaufmans regidebut innan flygbussen drog. En minst sagt maffig och intrikat och såklart rolig historia med en skådespelar-line up som inte går av för hackor: Philiph Seymour Hoffman, Catherine Keener, Emily Watson, Samantha Morton och Michelle Williams.

Michelle Williams var i Cannes även med annan film och var en av kändisarna som man i förbifarten sprang på. Andar var Penelope, Woody och Bill Pullman som hängde på samma strandrestaurang som VD-Åsa och jag och som gör en helt skruvad roll i Jennifer Lynchs Surveillance. Den som var roligast att springa på var annars Dockpojken som storögt strövade omkring Croisetten upp och ner, samt förgyllde ett och annat party, bland annat vårt eget, som förvandlades till en euforisk, varm dansfest tack vara resident dj Nina Natri och den gäst-dj line up som presenterades undertecknad.
Sprang på en ny svensk vodka som lanserades på en amerikansk fest, tillsammans med drycker som Maker’s Mark.

På fondmötesidan fortsatte det med Dora och Lina från Karthagofestivalen (fondsamarbete igen i höst), vår vän Gaston Kaboré från Imagine och Fespacofestivalen i Ougadougou (planerna för Afrikaresa i februari har redan tagit fart), Zézè Gamboa, den angolanske regissören som just nu artebat med ett fondstött projekt, Amra och Jovan från Sarajevo där vi återigen ska medverka och från vilka jag fick Cannes snyggaste klänning levererad – direkt från min husdesigner i Sarajevo.

Hann (sitta ner) och äta grodlår, sniglar, Nicoise och fantastiska St Jaques och kronärtskockor made in heaven. Hann dock aldrig med den där kaffen med favoriterna Jan Lumholdt, Leif-Erik Nygårds och Stig Björkman. Däremot blev det ett par bra möjliga signingar för Filmkonsts räkning.

Teman i Cannes: Blinda och korridorer.

Och så ett par ord på vägen från Eugene Hutz karaktär i Madonnas regidebut Filth and Wisdom (en för övrigt rätt blek film):

"If you want to reach the sky fuck a duck and try to fly!"

Camilla Larsson

Ps. Tack för den goda päronvodkadrinken i taxfreeshopen på flygplatsen. En vänlig sluss på väg hem.

Precis som på film

2008-05-22T00:23:00.001+01:00

Efter åtta dagar i Cannes och 21 sedda filmer börjar verkligheten och upplevelserna i biosalongerna smälta ihop. På väg till flygbussen skulle jag korsa den trafikerade gatan och kom på mig själv med att jämföra det jag just gjorde med hur den kvinnliga huvudpersonen korsar en trafikerad gata i bröderna Dardennes Barnet, guldpalmsvinnaren från 2005 som jag såg som uppvärmning på DVD dagen innan jag åkte till Cannes i förra veckan.
När jag insett att jag var försent ute för att hinna vänta de 20 minuterna på flygbussen och satt i taxin på väg till flygplatsen, förflyttades jag till filmen The Headless Woman av Lucretia Martel som jag såg igår. Alldeles i början av filmen kör en kvinna över en hund och eventuellt en människa också. Jag satt och hoppades att vi inte skulle få höra det hemska dunsljudet som filmen återgav så realistiskt.
Fast sedan blev jag extremt illamående av den snabba bilkörningen på de vindlande bergsvägarna mellan Cannes och Nice och kunde inte tänka på något annat än det.
Nu när jag sitter på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris tänker jag på ett avsnitt i norska regissören Bent Hamers nya film O’Horten som jag såg i fredags. Huvudpersonen, en nypensionerad lokförare, åker ut till flygplatsen för att träffa en person och går vilse i alla säkerhetskontroller, korridorer och hallar. Till slut står han lätt förvirrad mitt på startbanan, tar upp sin pipa och tänder den. Ungefär så känner jag mig nu, utkastad ur den centrifug av intryck som åtta dagar i Cannes innebär!

Klädsel: inte utan betydelse

2008-05-20T18:08:00.000+01:00

Jag oroar mig lite för mina fötter. Eller skorna mer precist. Det ska visst vara krav på högklackat utan bar häl på röda mattan och mina fötter är svullna bortom all igenkänlighet. Det är en rätt omöjlig kombination. Men det kunde varit värre.

Jag anlände hit i söndags. Olyckligtvis inte i sällskap av mitt bagage. Flygplatspersonalen trodde att det kunde vara på väg till Barcelona, kvar i Göteborg eller helt enkelt ute i omloppsbana med okänd slutstation. Jag närmade mig förtvivlans rand. Cannes är definitivt inte platsen där man vill landa utan sin bästa uppsättning kläder. Jag stod där i gummiskor, svettigt linne och en darrande underläpp och svor att någon skulle få betala dyrt. Vi pratar Kenz-dyrt, Sonia Rykiel-dyrt, hutlöst dyrt! Som den koleriker jag är hade ilskan svalnat till stoiskt lugn när kvällen, bagaget och förklaringen kom: Någon hade tagit fel! Någon med en hälften så stor, hjullös trunk och uppenbarligen kraftigt nedsatt syn hade plockat med sig min väska istället för sin egen. Synfel är den enda rimliga förklaringen här, då jag ogärna kallar mina medresenärer för idioter. Eller tja, låt oss vara helt ärliga. Jag kallade nog bagagebytaren för både det ena och andra medan jag övervägde alla dåliga alternativ till klädsel i vårt knallgula rum. Jag skulle ju på möten. Vi skulle ju ha fest! Och någon svagsint/svagsynt jäkel hade omkullkastat alla mina planer. Även så här i efterhand känner jag hjärtat pumpa lite mer intensivt vi tanken på vad som kunde ha hänt. Så du med trunken (och förresten alla ni slarviga resenärer som säkert också ställer er nära bagageutlämningsbandet helt i onödan…) var så oerhört vänliga att; kolla synen, kolla ordentligt vilken väska ni tar samt kolla för all del upp möjligheten att kompensera era medresenärer med ett presentkort från valfritt modehus av rang och sänd mig en tanke, en ursäkt och nåt snyggt att ha på mig till nästa fest så är vi kvitt sen!

Tre möten och en visning senare skriver jag det här stående i kön in till dagens andra visning. Köande är en oundviklig del i festivaltillvaron. Stämningen i just den här präglas av ett behärskat lugn. Vi har trettiofem minuter kvar till visning och än så länge tror vi alla att vi ska komma in. Längre bak och om en stund kan det möjligen hetta till och närma sig en slags tysk liftkö-fas med en air av tvättäkta Cannes-artighet. Prova på känslan ett ögonblick. Den där aningen av förskjutning i leendet som gör att du vet när det som liknar en ärligt menad kindpuss faktiskt kan vara en ursäkt för att leta viktigare kontakter över din axel. Skuggan av skuld hos den som liksom av en händelse stannar upp för att hälsa på någon bara för att smidigt smita före dig i kön. Man avskyr det och förbannar sin goda uppfostran varje gång man ser det och låter det ske. Titt som tätt finner man dock en chans att hämnas genom en vass, välriktad klack mot fritt vald hälsena följd av ett lika förtjusande som falskt ursäktande leende. Jag må stå omsprungen i kön, men jag är i alla fall inte halt!

Eller jo, det är jag. Ju. Men enbart av nobelt skoskav och alltför intensiv dans på vårt party igår. En bitterljuv smärta således. Vi hade fantastiskt roligt. En upplevelse som förhoppningsvis delas med några hundra nordiska och internationella gäster som gjorde festen till en succé trots hällregnet. Tack Nina Natri för det! Och tack alla gäst-DJ:s. Jag hade glatt offrat några till av mina tår för några fler låtar. Men nuförtiden stänger allt prick två. Ingen här har någon vettig förklaring. Så är det bara. Hänget utanför Petit Majestic och i Grands trädgård för en tynande tillvaro och folk irrar istället omkring planlöst eller helt enkelt på väg hem. Det kan låta vansinnigt, men möjligheten att stöta ihop med gamla och nya bekantskaper efter det att de organiserade festerna tagit slut har verkligen sin poäng. Vi startar dagen vid halvåttarappet, sedan är snart sagt varje minut inplanerad och det är först frampå småtimmarna som det finns lite tid över för spontanmöten. Det är då man råkar på semitokiga engelsmän som producerar brittisk Troma – som till slut hamnar på festivalen. Det är då man springer ihop med argentinska distributörer med fondfilmer – som till slut hamnar i Göteborg. Och det är då man träffar på människor som blir till vänner av en slump. Man ska inte underskatta värdet av en bra fest helt enkelt. Helst i sina egna kläder.

Mitt andra hem

2008-05-19T16:25:00.001+01:00

Cannes mandag 19 maj

Ar texten lite prickfattig sa beror det pa att jag skriver fran mitt andra hem i Cannes, den tjeckisk/slovakiska paviljongen.

For forsta gangen mottes hela Goteborgs-delegationen i gar, vi at en alldeles fortrafflig middag tillsammans. Sammanfattningen sa har en bit in i festivalen ar en tavlingssektion utan stora overraskningar och att vi har varit flitiga och sett betydligt fler filmer an forra aret.

Arets tema enligt DN:s utsande ar korridorer, de forekommer i alldeles for stor utstrackning. Inte nog med en akning i ena riktningen, strax vander kameran och vi gar tillbaka genom samma korridor.

Arets kandisspottning, var egen Andreas, ett knytnavsslag fran Mike Tyson. Och sjalv fick jag halsa pa Ukrainas president.

Arets sommarlager, den lagenhet jag bebor. Vi skulle ha varit fem i den men nar jag traskar ivag pa morronen sa maste jag nogsamt se efter var jag satter mina fotter, det kan ligga en en mangd levande varelser i hall eller kok. Vara tyska vanner har inte riktigt forstatt det har med att husrum under Cannes-festivalen det maste man bestalla ar i forvag. Sa jag tror vi vissa natter varit uppe i tolv personer.

Arets mest morronpigga. Det ar vi i programgruppen som mots varje morron klockan 7.30 for att bestamma dagens schema. Alla ar imponerade over denna disciplin.

Men i morron borjar vi faktiskt lite senare, denna mandag ar ju dagen for vart eget party. Detta ar ocksa den stora svenskdagen filmiskt, kom nyss fran visningen av Ruben Ostlunds film. Ett stort team fran filmen ar pa plats och de mottes av stora applader den tusenhovdade biografen nar de antrade scenen.

Forutom var egen fest, som vi har tillsammans med festivalen i norska Haugesund, sa skall jag ikvall ocksa hinna med det svenska filminstitutets fest och aventyr hos mina polska och koreanska vanner.

Nu gar jag till Serbiens paviljong for en eftermiddagsdrink och samtal om nya filmer fran Balkan, sedan omsvidning till kostym. Men innan festerna tar over hinner jag se en dokumentar om Gonzo-journalistik.

Freddy Olsson

Svankkudde i Cannes – hur sexigt är det?

2008-05-18T14:04:00.007+01:00

Okej, det började dåligt för mig i år. Storförkylning, envist ryggskott och gråa skyar, stundvis ihållande regn. "Köp en svankkudde" sa naprapaten, men det hann jag förstås inte med så det blev dotterns dockmadrass ihopvikt x 4 - funkar hyfsat för en stackars trött rygg.

Men i dag kom solen, lagom till Film i västs årliga oerhört trevliga presslunch (bästa kaffet på resan). Det är lite stjärnglans över den svenska närvaron i Cannes i år. Jakob Eklund. Lia Boysen, Björn Gustafsson och Maria Lundqvist glider alla omkring och stärker självförtroendet hos den svenska filmbranschen. Bra, för det kan ju behövas.

Hittills har det blivit en "villa-i-bergen-fest", fyra filmer, några fondmöten och spontanmöten. Ett ganska gott facit. Ägnar dagen åt litet doldisfilmer på marknaden - ofta är det där man kan göra de oväntade fynden, som känns som mest "egna" och "personliga" för en possessiv programgruppsmedarbetare. I kväll stundar gemensam födelsedagsmiddag för alla oss GIFF-majbarn – ytterligare ett sekteristiskt inslag. VD-Åsa, som just anlänt och ersätter Nordic Film Market -Cia som min rums- (och säng-)kamrat, fyller visserligen år i november men så lyckades ju Sterling slarva bort hennes bagage också.
I morgon= stora svenskdagen med visning av De ofrivilliga och Les grandes personnes, SFI-fest OCH vår egen Nordic Film Marketparty på beachen med världens line-up som gäst-djs!

Camilla Larsson

Ps. Och så ett tillägg i efterhand. Tänk att vuxna människor med oerhört stor vana att se på all möjlig film år 2008 inte klarar av att se män tydligt ha sex med varandra. På den marknadsvisning jag just kom tillbaka från reste sig halva salongen
(visserligen en liten salong men 50% är ju alltid hälften) och gick när det hettade till i bögsexbuskarna. Man häpnar, helt enkelt.

Pps. Årets klänning i Sonia Rykiel-fönstret. Önskar jag kunde skriva att det skulle bli morgondagskvällens festoutfit, men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Den ekonomiska, alltså.

Danska tankar och betraktelser

2008-05-17T14:29:00.003+01:00

Så skete det. Lørdag formiddag var første gang, jeg ikke kom ind til en film. Det er kun i Cannes, at et palæ fyldt med hysteriske journalister kan storme en visning af en kinesisk dokumentarfilm. Jeg blev godt mast. Men computeren klarede sig. Nu sidder jeg i pressekontoret med udsigt over regnfulde skyer og havet. Blandt macbooks og iphones. Og til den evige lyd af kaffeproduktion, mens søde piger i orange uniformer langer espresse ad libitum over disken til weekendtrætte journalister.

Nå, som det allerede er fremgået, er jeg programrådets danske indslag. Jeg har lovet at prøve at skrive korte sætninger. Jeg er
ellers kendt for et ubønhørligt lix-tal med sætninger så lange og snørklede som køen bliver til morgendagens hypede visning af Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Men dansk er nemmere i kortere klip. Så mantraet bliver keep it simple og cut the blog. Dagen startede med morgenmøde med fordeling af de mange film. Jeg kommer lige fra Walter Salles’ konkurrencefilm, som endnu en gang viser, at den mand har sans for at fortælle med billeder. Indtil videre har niveauet generelt været ret højt blandt de udvalgte titler. Man skal have en høj tolerancetærskel for alverdens trængsler, men sådan er det altid på festivaler. Der er sjældent meget at grine af på lærredet, så når Woody Allen pludselig lyser op med en charmerende bagatel som Vicky Christina Barcelona, bliver man forelsket på stedet. Den sendte Cannes-folket ud i natten med lidt liv i kludene i går. Hvis de da ikke tog en sidste, hårdtslående runde kl. 22 med James Tobacks dokumentarfilm om Mike Tyson.

For min del var gårsdagens samtaleemne Thomas Clays Un Certain Regard-film Soi Cowboy med den danske skuespiller Nicolas Bro i hovedrollen. Den starter som en statisk sort/hvid ting med en dansk mand og en thailandsk kvinde, som har et næsten ordløst og kedsommeligt forhold. Efter mere end en time slutter den historie pludselig. I stedet starter en håndholdt fortælling i farver, hvor de samme personer dukker op i et dramatisk gangsterforløb. Sammenhængen er langt fra indlysende. Jeg syntes selv, jeg havde en opfindsom tolkning af galskaben, da den noget trættende film var samtaleemnet på den skandinaviske terrasse. Men jeg blev slået ud, da én havde snakket med instruktøren og fået den ’officielle’ version. Den var ærligt talt kedeligere, men hvad kan man gøre? Det er hårdt at hamle op med facts ...

Og facts er der mange af hernede, hvor dokumentarfilmene fylder stadig mere. Ari Folmans Waltz with Bashir har allerede taget de fleste med storm. Og - snøft - lige nu sidder De Andre med De Gode Pressebadges (de legendariske hvide, de lyserøde og ikke mindst de lyserøde med den eftertragtede gule prik) og ser konkurrencefilm om tre generationer af kinesiske kvinder, der ifølge programteksten gennemlever en lokal fabriks op- og nedture. Senere i dag kan man se slovakisk dokumentar om blinde menneskers problemer med deres kærlighedsliv. Det er ærligt talt imponerende, hvad man kan falde over, når man løber gennem Screen Dailys mange siders liste over visninger ...

Med danske briller har det været interessant at se Daniel Lecontes It’s Hard Being Loved by Jerks, som følger retssagen mod den franske avis Charlie Hebdo efter at have publiceret Jyllandspostens satiriske tegninger af profeten Muhammed. Filmisk er der ikke meget at komme efter, men indholdssiden vidner om en udbytterig retssag. I stedet for følelsesladet mudderkastning fik man faktisk gang i en seriøs, intellektuel debat om både ytringsfrihed, humor og respekt for hinandens religioner.

Den skal jeg nu skrive en artikel om til min danske avis Information. Og så vender jeg måske tilbage. Mellem dagens mange film og velduftende espressoshots.

/ Eva

Quinzaine-lunch på takterrassen

2008-05-15T22:21:00.002+01:00

Som inte gått någon tidningsläsande människa förbi, är det i år 40 år sedan 1968. Alltså 40 år sedan studenterna revolterade i Paris och på andra ställen. Här i Cannes betyder det 40 år sedan rasande regissörer hängde i ridåerna för att stoppa en festival som de tyckte hade stagnerat fullständigt. De lyckades till slut.
För att blidka hetsporrarna inrättades året därpå en särskild sektion för ny och egensinnig film: Quinzaine des Réalisateurs, på engelska ”Director’s Fortnight” (och supersvårt att översätta till svenska: bokstavligt: ”Regissörernas femton dagar”, men ”Regissörsveckan” låter ju bättre.)
Årets Quinzaine öppnar i dag och jag och Jannike var inbjudna till en lunch för ett antal andra filmfestivaler dit Quinzaine-teamet åker för att hitta film. En extremt trevlig tillställning, inte minst för att de som jobbar med Quinzainen är så extremt trevliga själva. Jag pratade med Stéphane Delorme som är den programmerare som valde ut göteborgaren Johannes Nyholms animation Sagan om den lille dockpojken till årets festival.
Stéphane har bett Johannes att ta med den flera meter höga dockpojkedräkten till Cannes - den som figurerar i novellfilmen Dockpojken som fick ett hedersomnämnande i novelltävlingen vid årets GIFF. Dräkten lär vara på väg till Cannes. Vem som ska gå runt i den vet jag inte, men jag hoppas för den personens skull att det blir molnigt, eftersom dräkten är fruktansvärt varm att ha på sig. Ryktet säger att Johannes har monterat in någon slags vätskeanordning så att man ska kunna dricka inuti dräkten.
Jag hoppas kunna återkomma med bildbevis på Dockpojken på Croisetten!

Cannes, oh, Cannes

2008-05-14T14:07:00.007+01:00

...and we're off!

Cannesfestivalen har startat och jag kan intyga att det inte längre ser ut som på bilden ovan. Numera kryllar det av folk och platsen jag stod på igår när jag tog bilden är översvämmad av fans och fotografer som vill ha en glimt av stjärnparaden längs röda mattan. Det är nämligen galapremiär för öppningsfilmen "Blindness" med Julianne Moore, Mark Ruffalo, Danny Glover och Gael García Bernal.

Eftersom gala inte är något för mig såg jag filmen i morse och det blev tyvärr en besvikelse. “Blindness” av Fernando Meirelles ("Guds stad", "The Constant Gardener"), baserad på roman av José Saramago, var en mesig framtidsdystopi. Upplägget är bra - mänskligheten drabbas av kollektiv blindhet - vilket känns som en spännande metafor. Men där tar det slut. Jag misstänker att romanen lyckas spinna loss bättre på ämnet. Filmen däremot lyckas mest vara oväntat ospännande. “Flugornas herre” i sjukhemsmiljö är en bra beskrivning. Detta då de blinda interneras för att inte smitta andra, och där börjar en maktkamp vilket resulterar i förnedring och förtryck.

Mänskligheten lär sig aldrig med andra ord.

Tyvärr gör “Blindness” väldigt lite av det politiska/existentiella stoff som jag förutsätter finns i boken, faktiskt så lite att jag måste säga den kändes seg och repetitiv. Likaså irriterar jag mig på kvinno- och mansbilden i filmen, för när Flugornas herre-scenariot tar vid reduceras kvinnorna till offer och männen till förövare. Och då finns det ändå en detalj i “Blindness” som gör att Julianne Moores rollfigur tillika huvudroll borde vara allt annat än ett offer. Klart irriterande. Visst, snygg scenografi och påkostat emellanåt, men på det hela taget en klar besvikelse, inte minst med mina högt ställda förväntningar.

Göteborgaren Gael García Bernal gör dock inte bort sig som slemmig skurk.

Måste springa. Har en rulle på marknaden att kolla in!

/Andreas

Tjeckisk vår

2008-05-14T09:34:00.005+01:00

I väntan på första Cannesrapporten kommer här en kortis av Freddy (nu på väg till Cannes) från den nationella tjeckiska festivalen som gick av stapeln för ett par veckor sen:

Finale i Plzen 17-21 april 2008

Det var verkligen den tjeckiska våren som präglade årets filmfestival i Plzen. Då menar jag våren 1968. Många veteraner fanns på plats för att fira 40-års jubileum för den upptining i det kommunistiska systemet som slutligen ledde fram till Sovjets invasion i augusti samma år. Flera av dessa veteraner är lika skapande idag, ett exempel är Juraj Herz som försöker hitta finanser till ett nytt projekt, i Plzen fick vi se en av mina personliga favoriter The Cremator. Ett annat exempel är Juraj Jakubisko som hamnade mitt i en sovjetisk armékolonn när han filmade 1968, nu har han stor premiär på Bathory i Karlovy Vary i juli, Tjeckiens genom tidernas största filmprojekt.
Festivalen präglades också av att den gamla huvudbiografen Elektra inte finns längre utan huvudvisningarna var förlagda till ett nytt Cineplex. Bra för projektion och publik men det nav som den gamla biografen varit saknades.
Varje festival behöver ett centrum där alla möts när de inte befinner sig i den mörka salongen. I Göteborg har vi Järntorget med sitt tält och senare om kvällen Rivertons Sky Bar. Ett inarbetat varumärke för goda möten.

Årets stora succé på de tjeckiska biograferna är Citizen Havel, dokumentären om Vaclav Havel. Filmen hade internationell premiär under Berlinfestivalen och har setts av mer än 100 000 personer, en väldigt bra siffra för en dokumentär. En spännande kontrast att först ha sett Persson-dokumentären här hemma och sedan detta porträtt av en president under hans 10-åriga ämbete. Här kan man tala om en annorlunda framtoning.
Hittade inte så mycket spännande i tävlingsprogrammet men fick se en del filmer som kommer senare i år, i det utbudet gjorde jag en del fynd.
Den 4 juli är det dags för Tjeckien igen, då startar festivalen i Karlovy Vary. Min egen speciella favorit i festivalvärlden, vid sidan av Göteborg.

Freddy Olsson

I morgon bär det av – i Cannes!

2008-05-13T16:55:00.002+01:00

I morgon onsdag 14 maj startar årets Cannesfestival. GIFF är naturligtvis på plats, och precis som förra året kan ni här på vår blogg läsa dagliga rapporter från årets största filmhändelse.

Idag har konstnärlig ledare-Marit och programkoordinator-Andreas rest dit, så redan i morgon kan ni läsa den första rapporten.

Svensk seger i NYC

2008-05-04T19:01:00.013+01:00

Goodbye New York...

...hello Göteborg!

Som ni ser själva så är det inte speciellt stor skillnad på utsikten mellan Brooklyn och Linnégatan. Bara lite bättre väder hemma.

Ja, det blev alltså svensk seger i USA när Tomas Alfredson och Låt den rätte komma in vann priset för bästa spelfilm på Tribeca Film Festival. Mycket skoj, dessutom välförtjänt så långt jag kunde bedöma. Och då var det inte någon dålig konkurrens.

Årets upplaga av Tribeca FF kändes stark. Jag har faktiskt inte varit på en festival där jag blivit sugen på att bjuda in så många av de filmer jag såg. Även om det är långt till vår nästa festival, vilket kan innebära att filmbolagen kan tycka vi ligger för sent i deras lanseringsplaner, så tror jag nog en fyra, fem filmer från Tribeca kommer dyka upp i vårt program. I morgon ska jag sätta mig ner och rapportera till Marit, sen börjar arbetet med att förhandla till sig russinen ur kakan.

Denna vecka blir också full av föreberedelser inför festivalen i Cannes som drar igång den 14 maj. Vi kommer givetvis finnas på plats i Frankrike med en stor styrka och likt förra året kommer ni kunna läsa om spektaklet här på bloggen.

PS. För den som inte gjorde som Tribecas programmerare och såg Låt den rätte komma in på Göteborgs filmfestival går den upp på svenska biografer i oktober.

/Andreas

Efter 11 september

2008-05-01T04:18:00.012+01:00

Det är snart sju år sedan planen flög in i tvillingtornen men händelsen är givetvis allt annat än bortglömd. Inte minst påminns vi hela tiden genom kriget i Irak. Precis som vi hade vårt lilla ”efter 11 september”-fokus i Göteborg avspeglas världsläget även här i Tribeca. Jag är nu uppe i tre dokumentärer som på olika sätt berört kriget.

Först såg jag en om kvinnliga amerikanska soldater som kommit hem efter tjänstgöring i Irak. Enligt amerikansk krigslag är kvinnor förbjudna att delta i regelrätta strider, men kvinnorna i filmen hade alla deltagit i eldstrid och nu i efterhand fick de inte erkännandet de förtjänade. Filmen gav en intressant genusvinkel, även om det var kvinnornas vittnesmål från Irak som var det som framför allt stannade kvar.

Kvinnor och krig var även på tapeten i gårdagens andra dokumentär som handlade om arbetet med uppsättningen av "Mor Kurage och hennes barn" på Public Theater i New York förra året. Det är en pjäs som tycks förbli ständigt aktuell, tyvärr, och filmen tog ett helhetsgrepp på Brecht och hans berättelse om krig och dess profitörer. Huvudrollen som Mor Kurage gjordes av Meryl Streep och dokumentären var inte minst intressant eftersom man fick följa en av vår tids största skådespelare i aktion.

Idag såg jag även en film om fyra killar i Bagdad som fått i uppdrag att filma sitt sista år på högstadiet. Resultatet höll låg kvalitet rent bildmässigt men gav en unik inblick i vardagslunken bland bomber, kidnappningar och komplett vansinne. Ibland blir man mätt på bilder från krigszoner, men efter att ha fått följa med Mohammad, Hayder och deras vänner i skolan och på fritiden blir det svårt att blunda. Som inför siffrorna jag läser i dagens DN, som förkunnar att över 1000 irakier har dödats i april. Det är helt sinnesjukt, men samtidigt inget nytt. Därför behövs dessa personliga filmer som påminnelser om att det inte rör sig om siffror, utan om människor, pojkar i det här fallet, med drömmar om att bli musiker, fotbollsproffs, eller bara klara den fruktade examenstentan.

Jag har nu sett 17 filmer och av dem att döma håller festivalen hög kvalitet, än så länge är det bara tre filmer som har fått mig att vilja lämna salongen. Förvisso har jag kanske inte sett den där oförglömliga filmen, men några riktigt bra finns antecknade i blocket märkt "filmer vilka gärna får visas i Gbg 2009". Av paranoida skäl skriver jag inte om dessa på bloggen.

Noterat:

Vid åtminstone tre tillfällen har jag hört människor nämna Låt den rätte komma in som en av de bästa filmerna de sett på festivalen. Blir det ytterligare en vinst? Intressant är det i alla fall.

Andreas Nilssons vinjettfilm var inte bara bra. Den var föredömligt kort också. Tribeca har en rolig och välgjord vinjettfilm - men den är lång som ett ösregn! Det är så man vill strypa de som fortfarande skrattar åt skämten.

/Andreas

Sopranos i New Jersey, rysk maffia på Coney Island och jag i Tribeca

2008-04-28T04:57:00.013+01:00

På vägen in till Manhattan hann jag med att insupa atmosfären av Sopranos vid New Jersey Turnpike. Ni vet tullstationen som förekommer i vinjetten och där Tony pröjsar några mynt samtidigt som ha myser med sin cigarr. Det går inte att komma ifrån att det här landet är popkultur var sjutton man än vänder sig. Inbillar mig nästan att jag har en relation till fler ställen i New York med omnejd än jag har till platser i Sverige. Rätt bisarrt när jag tänker på det, så jag slutar med det för tillfället.

Jag har så smått börjat finna mig tillrätta även om jag just nu bor på en soffa hos en kompis kompis. Kanske inte det mest ståndsmässiga, men suveränt ur festivalsynpunkt då soffan är placerad mitt i smeten (Washington Square), bara ett anabolt stenkast från branschvisningarna som hålls på biografer i East Village. Imorgon ska jag dock få låna en lägenhet av en annan kompis kompis som är i Mexiko. Plus är att jag får husera själv, minus är att lyan ligger i Brooklyn vilket innebär att jag inte kan spatsera till morgonvisningarna.

Biografen i East Village

Tribeca Film Festival är en förhållandevis ung filmfestival. Den skapades 2002 av Robert de Niro och Jane Rosenthal som ett svar på terrordåden året innan. Idén var att festivalen skulle skänka nytt liv och ingjuta hopp till Tribeca som är en stadsdel på sydvästra Manhattan, inte långt ifrån platsen där World Trade Center var beläget.

Ground Zero

Sen starten har festivalen vuxit i storlek och förra året höjdes en del kritiska röster som menade att flera filmer drunknade i det stora utbudet. Kritiken var säkerligen en av anledningarna till att festivalledningen i år skurit ner antalet filmer. Min känsla är att det framför allt är det internationella utbudet som fått stryka på foten vilket innebär att det säkerligen kommer bli ganska mycket amerikansk film här för min del.

Men givetvis finns det annat också för likt alla festivaler har Tribeca en tävling och här får spelfilmer från hela världen delta. I år är tävlingen extra intressant ur svensk synvinkel eftersom Låt den rätte komma in finns med i racet. Man kan dock undra om Tomas Alfredson och co har motivationen att fortsätta tävla efter att redan ha vunnit det mest åtråvärda priset i branschen. Jag snackar givetvis om Nordiska Filmpriset.

När vi ändå är inne på självförhärligande. Läste en lista i Village Voice där de hade plockat ut 13 guldkorn ur programmet. Av dem var det tre filmer som visats i Göteborg – Simple Things, Secret of the Grain och Lou Reed’s BERLIN. Bara några minuter efter jag plöjt igenom Village Voice samtalade jag med en amerikansk uppköpare utanför en av biograferna. Jag frågade honom om han hade några tips på vad jag borde se. Återigen fick jag höra om Secret of the grain. Jag straffade mig själv för att ha missat denna couscous-fest på Chalmers med att dricka en grande (och då är de grande) kaffe på Starbucks. Jag gör inte om det.

Min resa hit är lite av ett test då det är första gången som någon ur GIFF:s programgrupp besöker Tribeca. Tidigare har vi bevakat festivalen genom frilanskontakter i New York, men på senare år har filmtipsen härifrån blivit så många att vi bestämde oss för åka hit själva.

Jag ska inte gnälla över att få åka till New York och det gör jag inte. Men hur roligt det än låter är den här festivalresan tvivelsutan den där känslan på plats är som mest splittrad. Missförstå mig inte, det är grymt att vara här, det är bara frustrerande att flanera runt på Manhattan och inte ha tid till annat än film. I skrivande stund har jag för övrigt hunnit med att se åtta filmer varav två, kanske tre, kommer att få en inbjudan till Götet.

Okej, jag ljög lite. Det har funnits tid till annat också. Igår befann jag mig på Coney Island för att fira en av mina kompisars kompis som fyllde år. Middagen hölls på en rysk klubb vid namn Rasputin där det bjöds på fullskalig kabaré till maten. När vi kommit halvvägs in i krubbandet exploderade stället i dans och jag var nog den enda i lokalen som inte var införstådd med att man besökte Rasputin lika mycket för att röja till ryska varianter på klassiska 80-tals örhängen som för att käka bortsj. Lägg till en estetik och ett klientel som utstrålade bra mycket mer rysk maffia än David Cronenbergs Eastern Promises och ingen kan säga annat än att det var en mycket minnesvärd kväll.

/Andreas

Uppdatering: Kastrup

2008-04-25T09:41:00.003+01:00

Continental bjuckade på en voucher vilket resulterade i en överdimensionerad pölse. Mat visade sig vara precis vad jag behövde, inte bara balsamerade det ilskan det fick mig även att inse att det var Gunnar Hökmark och inte Bo Könberg jag spottade tidigare. But, hey, they all look the same to me. Och ser man på, där går Stefan Jarl. Det är ju till och med filmrelaterat.

Snart blir det Tribeca Film Festival, jag lovar.

/Andreas

Det bottenlösa hatet

2008-04-25T07:54:00.005+01:00

Den närmaste veckan kommer det att dyka upp rapporter från Tribeca Film Festival här på bloggen. Tanken är att jag ska skriva dem. Men först ska jag göra skäl för rubriken.

Uppladdningen var optimal – ingen kan säga något annat. Jag satsade på att skippa sömnen helt då flyget från Landvetter till Kastrup gick redan halv sju. Betänk att man måste checka in två timmar före, och eftersom jag inte kan sova på flyg siktade jag på att angripa resan Kastrup-Newark i sådant tillstånd att sömn inte var en bonus utan en naturlag.

Men vad möts jag av på Kastrup om inte en tre timmars försening. In the face! Mitt geniala upplägg att döda jetlagen och dessutom få mycket jobb gjort redan första dagen i NYC går med all sannolikhet i stöpet. Dessutom väntar en sanslöst tråkig förmiddag. Kastrup är förvisso bättre än de flesta flygplatser men kul är den inte.

Känner också hur tröttheten kryper på mig. Blir stingslig. Det resulterar i att min frustration framför allt går ut över 60+ par på semester. Säkert vettiga människor hemma i Gbg, men varför måste de förvandlas till gycklare så fort de lämnar Sverige. Vi hann knappt lämna Landvetter förrän det skulle levas upp och framför allt pratas som om hela världen brydde sig. Jag känner att jag kanaliserar min ilska åt fel håll. Continental Airlines borde ha skiten, inte Nisse Hult. Men vad gör man?

Kändisspotting på Kastrup så här långt: Bo Könberg och MAT-/ Lets dance-Tina. Gör det mig gladare? Fuck no.

/Andreas

Allt för många vykort

2008-03-25T10:18:00.005Z

Sofia International Film Festival, mars 2008

Jag och en annan som varit på Boyana Studios

Första festivalen efter Göteborg för mig, som vanligt går färden i sydöstlig riktning, denna gång mot Bulgarien.
Inget stort filmland men deras dokumentärer har varit med på de stora festivalerna på sistone. Eftersom festivalen i Göteborg ligger nästan ett år framåt i tiden så finns det inte heller så mycket nytt att betitta. Flera av de filmer som har premiär under Sofia IFF såg jag redan förra året, då som work in progress. Även i år fick jag möjlighet att se filmer som egentligen inte har premiär förrän senare 2008. Det finns en del att hoppas på.
Många av de filmer som görs i Europa är samproduktioner mellan flera olika länder. Inte minst gäller det film från Balkan. Producenter och regissörer åker som skottspolar mellan Belgrad, Sofia, Sarajevo, Thessaloniki och Berlin för att pitcha sina projekt och finna samproducenter. Lika flitiga är alla de ”manusdoktorer” i olika länder som skall ge avtryck i manuskriptet. Tyvärr är resultatet ofta vad jag kallar ”vykortsfilmer”. Vackra turistvyer från olika länder. Fanns det en kärna, en idé i det första manuskriptet så har den försvunnit längs denna långa finansieringsväg. Allt för många har tyckt till och alltför många ville att just deras land skulle finnas med på bild. Gärna samproduktioner men låt auteuren leva!
På avslutningsdagen, en vacker söndag med 20 graders värme, lämnade jag festivalen och for istället 20 minuter upp i bergen utanför Sofia. Här ligger de legendariska Boyana Studios. Eller mer korrekt sedan 10 år Nya Boyana Studios. Det var då som tre amerikanska filmsällskap tillsammans köpte detta gigantiska komplex.

Georgi Stakoy. Svensk-bulgarisk skådespelare, nu senast i Ping Pong-kingen.

Här talar vi inte europeisk art-house film, här talar vi Stallone, Willis och vår egen Dolph Lundgren. Här talar vi om en studio som när de har för lite att göra ringer Hollywood och ber dem planera in fem nya produktioner. Det kan Boyana göra i kraft av att det bara kostar 15-20% att spela in en film i Bulgarien jämfört med Los Angeles. Här spelar dollarns fall ingen roll, inbesparingen är ändå ofantlig.
I en tid när tekniken blir lättare och väldigt många filmer spelas in i verklig miljö så går Boyana åt andra hållet. När jag var på plats så höll man som bäst på att färdigställa bygget av två och halv kilometer New York. Komplett med tunnelbanenedgångar och brandposter. Och i tur står också bland annat Paris och London. Här skall en filmproduktion kunna komma och inom ett litet område kunna filma scener i våra världsmetropoler, utan att förflytta ett stort team över världen. Intressant att se att två så olika vägar inom filmproduktion kan löpa parallellt.

Offentlig utsmyckning. En Trabant i parken

Hälften av en filmfestival är att möta gamla vänner och skapa nya kontakter. Samtalade bland annat med Jean-Claude Carriére, som var gäst hos oss i fjol, om detta med urvattnade samproduktioner. Som mycket erfaren manusförfattare så skakade han bara på huvudet åt vad som sker idag. Inte för inte har han jobbat med mycket starka regissörer som Bunuel och Angelopoulos.
I Sofia mötte jag våren, väl hemma igen möttes jag av snö och den försenade vintern.

Freddy Olsson

Två festivaler senare...

2008-02-16T17:29:00.007Z

Oj, oj, oj, När ska någon släppa tegelstenen i huvudet? När ska den stora tröttheten infinna sig?

Efter en otroligt intensiv GIFF gick som vanligt Volvo-bilen till Berlinalen, via Trelleborg och Sassnitz. Att åka stadsjeep genom Europa har nog aldrig varit bekvämt, så inte heller den här gången. Men den här nerladdningen/toppningen av den egna festivalen är som en terapiresa för oss som åker. Allt bara fortsätter, men det är inte längre vårt ansvar att fixa en bra festival… För första gången på ett intensivt tag fick konstnärlig ledar-Marit, jag, redaktörs-Ulf, Svenska Bilder/Quiz master-Anders och programkoordinators-Andreas tid att verkligen prata med varandra – alternativt sitta tysta och bara glo. Eller flamsa. Och så gick vi alla på samma film. Tillsammans. Snacka om ovanlig lyx. Men åter till det senare.

Det var vår i Berlin! Blå himmel, sol, fulla uteserveringar. Det var givande fondmöten i Berlin (vi fortsätter samarbeta med Pusans och Sarajevos festivaler) och det var mycket positivt snack om festivalen i Göteborg, från både svensk och internationell bransch – som man stötte på på den stora marknadsplatsen på Martin Groupius Bau. Det var mycket fester och networking i Berlin; Meet the Danes, finsk tävlingsfilmsfest på snygga nordiska ambassadhuset; norska festen i fantastiska Hackescher Markt (där min utmärkta, men influensiga assistent, fd berlinaren Karin Andersson anslöt), som vi lämnade för att se Filmkonststafettförfattarinnan Nina Wähäs indiepopband LaCrosse göra den svenska musikscenen heder på Klub Magnet i stadsdelen Friedrichshain; tolvvånings-Trustfesten (givetvis var också sammanslagningen av Nordisk och Trust och köpet av halva Zentropa en snackis – akta er SF!!!), som vanligt enbart alkoholbaserad och med grym utsikt över Alexanderplatz och följd av isländskt firande av Queen Rakela-filmen (som vann Teddy-priset) i ett skjul i Kreuzberg;(där jag blev tilltalad som min look-a-like Patricia Clarkson två gånger inom loppet av fem minuter. Patricia spelade i två filmer i programmet så det var väl dags att det skulle ske.); Pusans överdådiga party på Mövenpick hotell (jo, det var högar av glass på dessertbuffén) och SFI:s gemytliga tillställning på Café Einstein, borta i väst.

Det här har, efter flytten till Potsdam vid millenieskiftet, blivit en gigantisk festival. På gott och ont. Biograferna (toppenbiografer) är utspridda över stan (tur att det är relativt billigt med taxi, för kvittona i plånboken är många) och om man inte har inbjudningar till något party så finns det längre ingen självklar samlingsplats nattetid. Inget Festivaltält och ingen Riverton-skybar, helt enkelt.

Ja, det var ju filmer i Berlin också, ja. Och stor publik, som vanligt. Blev extra glad över att ta mig in på både Scorseses Stonesrulle Shine a Light och PTA:s There Will Be Blood. Bägge lär ju gå upp på bio innan nästa GIFF och ingen av dem bör missas. Det är ingen The Last Waltz Scorsese har gjort men en varm, organisk kanonkonsertfilm med några riktigt genialiska ögonblick. I och för sig har väl Paul Thomas gjort sin mest opersonliga film hittills, men vilket hantverk! Och de första tjugo minutrarna är trollbindande. Gissar dock att han, åtminstone en aning, förbannat att Jesse James-eposet gick upp innan eftersom hans oljefilm har en hel del gemensamt med den. Bland annat en lömsk, mindevärdeskomplexig birollsinnehavare. Men i den kampen tar nog Casey Affleck som mördaren Robert Ford hem spelet gentemot predikanten Eli. Tänkte lite nostalgiskt på när jag såg Magnolia i Berlin och blev helt knockad! Och dessutom hade en intervju på klassiska hotell Adlon med PTA efteråt. På Adlon, med utsikt mot Brandenburger Tor, hann för övrigt jag och programkoordinators-Andreas med ett (dyrt!!!) glas i solen en eftermiddag.

Förutom ovanstående innehöll min filmskörd på tio filmer, två helgjutna GIFF-rullar. Bara att bjuda in. Förhoppningsvis återfinns de i ett festivalprogram nära dig om knappt ett år.

Annars: Berlin är en mycket njutbar stad, som vanligt. Charmigt sliten, billig, Monsieur Vuong, Prenzlauerberg och vårt hostel Circus, shopping på Neue Schönhauser Strasse, schnitzel och en och annan perverst tilltagen wurst-tallrik.

Och visst, får inte glömma de fyra timmarna på vedugnspizzerian i Sassnitz. Kan varmt rekommenderas när man efter att ha kört i 170 knyck ändå missar färjan.

Som sagt, när kommer tegelstenen i huvudet? Kanske på måndag? Men på tisdag kör vi första planeringsmötet inför festivalen 2009. Och så har man har ju Oscarsgalan att styra upp. Vår dedikerade betting-ansvarige Svenska Bilder/Quiz master- Annikas Anders har redan skickat ut upprops-mailet. Nu är det bara att slå vad och ladda för en sedvanlig Oscarshelnatt hos redaktörs-Ulf på Hisingen.

Camilla Larsson

Lys upp det gråa!

2008-01-25T13:58:00.000Z

Om några timmar startar 31:a Göteborg International Film Festival. Svårt att tro kring det gråkalla, nära-storm-lika, Järntorget några få timmar innan invigningen går av stapeln på biograf Draken klockan 17.30. Den stora festivalfesten lär dock snabbt råda bot på eventuellt blöta och kalla själar.

Välkomna på festivalfesten!

Draken och Festivalfältet vid 14-tiden, fredag eftermiddag:

För att inte tala om alla dessa oönskade graviditeter

2008-01-05T11:01:00.000Z

Sex Bergmanfilmer har rullat i vår 50 filmer stora retrospektiv – den största någonsin i Sverige, kanske i världen, sett till antalet långfilmer och långa TV-filmer i Bergmans egen regi (48 stycken). Jag är fortfarande snudd på hög av den upplevelse det är att se Bergmans filmer i en av Sveriges finaste biografer – 52 år gamla Draken i Folkets hus vid Järntorget i Göteborg. I kväll kommer jag att missa två filmer på grund av släktmiddag. Det gör mig ont, men kanske tycker familjen det är trevligt att prioritetsmässigt gå från 0-6 till 2-6…
Jag har med mig en anteckningsbok i Drakens salong för att inte glömma bort stora och små detaljer i filmerna, inte minst inför det samtal som Navid Modiri och jag ska ha under festivalen om Bergmans filmer. Det hittills mest slående är att i fem av de sex filmerna - Fanny och Alexander, Hamnstad, Fängelse, Törst och Kvinnors väntan - är oväntade och ofta oönskade graviditeter en viktig del av handlingen. Hamnstad är delvis rena 4 månader, 3 veckor och 2 dagar vad gäller det fysiska obehag man som publik känner inför det som utspelar sig på duken. I gårdagens film, En lektion i kärlek, var ingen gravid eller gjorde en fatal illegal abort, men å andra sidan var huvudpersonen David, spelad av Gunnar Björnstrand, gynekolog så det kanske också räknas på något sätt.
Man kanske inte ska dra för stora växlar på ämnet graviditet eftersom det i Hamnstad och Törst inte är Bergman själv som står för originalhistorien. Kanske är det snarare ett tidens tecken. Man kan i så fall konstatera att preventivmedlens utbredning sannerligen har berövat svenska filmskapare ett centralt ämne. Gudskelov, måste jag tillägga.

Bergmanretron har börjat!

2008-01-02T08:47:00.000Z

Efter det nya årets första dag har jag bara en sak att säga - Fanny och Alexander! Vilken film!
Jag såg den på biografen Draken igår när den invigde vår 48 filmer långa Ingmar Bergman-retrospektiv. Jo, jag har sett den förut. Första gången 1983 när mamma tog med mig och min syster till bion i IOGT-NTO-huset i Ambjörby i norra Värmland. Jag blev vettskrämd och minns fortfarande tydligt de saker jag tyckte var hemskast: Jan Malmsjös genomonde biskop och när Alexander vandrar runt på natten bland otäcka marionettdockor. Dagen efter min 30-årsfest såg jag om filmen på video hemma i soffan. Varken visningssättet eller mitt fysiska tillstånd gjorde filmen rättvisa är jag rädd. Därför blev det en sådan extra fantastisk upplevelse att se den igår. Vilka scener, vilka skådespelare, vilka kläder, vilka frisyrer, vilken historia!
Jag byggde på Bergmanextasen med att direkt efteråt se hans Hamnstad från 1948 och Fängelse från 1949. Det var extremt kul att se Göteborg för 60 år sedan i Hamnstad. Och efter att ha sett nyutgåvan av Hasse Ekmans Flicka och hyacinter på DVD i julas, var det extra kul att se Eva Henning från den filmen samt hennes dåvarande make, Hasse Ekman själv, spela med i Fängelse.
Det är bara att konstatera, återigen, att det är helt oslagbart att se film på bio. Och Bergman plus bio är extra oslagbart. Missa inte chansen att se de återstående 45 filmerna i vår retrospektiv! Kom till Draken redan ikväll och se Törst!

Julfriden är snart här …

2007-12-22T13:34:00.000Z

… också för de i december hårt arbetsbelastade programansvariga på festivalen.

Så här dagarna innan jul hälsar konstnärlig-ledare-Marit och ursäktar sig att hon inte hunnit blogga på länge. Slutförandet av programmet till den 31:a festivalen har upptagit all tid. Den senaste veckan inte minst med att sätta upp olikfärgade lappar på programväggen – alltså att sätta hela tidschemat för festivalvisningarna.

Marit, Andreas och Anders i programmeringstagen.

Om 19 dagar – den 9 januari – blir hela programmet offentligt.

1 januari startar vår Bergman-retrospektiv. Välkomna!

Tills dess önskar Göteborg International Film Festival:

God Jul & Gott Nytt År!

Kunskaper i mängder och en legend kom till stan

2007-11-30T11:17:00.000Z

Jag har inte besökt många festivaler där det är möjligt att mata på och se så många filmer, som man kan göra här på IDFA. Det är relativt enkelt att få biljetter till det mesta, det är stora salonger och biograferna ligger väldigt nära varandra. Så från måndag eftermiddag till nu, fredag förmiddag, har jag lyckats se 18 filmer. Och det har varit genomgående hög kvalitet. Funderade på det härom kvällen tillsammans med mina slovenska vänner Sasa och Samo som driver dokumentärfestivalen DokMa (Documentaries in Maribor) sedantre år tillbaka; dokumentärer har en fördel jämfört med spelfilmer – även om de kanske inte alltid är så filmiskt fulländade eller helt igenom perfekt genomförda, sitter man ofta kvar eftersom ämnet nästan alltid är intresseväckande. Den här veckan har jag förutom tidigare nämnda ”lektion” om Turkmenistan, fått inblick i så vitt skilda ämnen som t.ex. kvinnliga soldater i Israel, diktatureperioden i Uruguay under 70-80-talet, villkoren för musikaliska enmansband, de japanska kamikazepiloterna okända historia från Andra världskriget, ”det smutsiga kriget” i Mexiko under 70-talet då cirka 1 000 oppositionella försvann – och hur det är att söka sig själv på ett friluftsläger i Molkom (skildrat av brittiska filmare)!

Sasa & Samo från Dokma-festivalen i Slovenien.

Annars var nog veckans snackis här legenden Werner Herzogs gästspel. Torsdag förmiddag fyllde han den vackra Tuschinskibiografens huvudsalong (med två skyhöga balkongrader) till nästan sista plats, då han berättade om sitt filmande i två timmar. Likt den mästare han är visade han upp ett ödmjukt, men samtidigt stenhårt konsekvent konstnärssinne. Han berättade lågmält om en del av de strapatser han företagit sig genom åren, men påpekade samtidigt flera gånger att det inte var något heroiskt i det ha företagit sig – det var bara något han måste göra. Och han har aldrig, som det ibland ryktats tvingat sina medarbetare att följa med honom.

Att Herzog arbetar fort har visat sig genom den mängd filmer han gjort inmte minst på senare år. Han berättade att texterna till de voice-overs han själv gör till sina filmer skriver han under tiden filmen klipps och musiken lägger han inte ned mer än 5-10 minuter på att välja ut. han vet alltid precis vad han vill ha. Någon i publiken ifrågasatte ett speciellt musikstycke till en undervattensscen i hans senaste dokumentär Encounters at the End of the World och han svarade omedelbart: ”Hur länge du än funderade på vilken musik du skulle välja till den scenen, skulle du aldrig kunna överträffa det val jag gjorde – det är den perfekta musiken där!!!”

Herr Herzog, fotograferad från övre balkongen på Tuschinski.
I en skevens pratade han om rytmen i film och fastslog att den måste skapas redan när filmningen pågår. ”Det går aldrig att skapa rytmen i efterhand vid klippbordet om du inte redan under inspelningen tänkt ut filmens rytm”.

För den som ville fortsätta frossa i Herzog kunde man senare under dagen se två av hans senaste dokumentärer Grizzly Man och nämnda Encounters …

Igår kväll avslöjade de olika juryerna i IDFA:s olika tävlingar sina tre respektive nomineringar. I huvudtävlingen för långa dokumentärer – Joris Ivens Competition – håller jag tummarna lite extra för den imponerande två timmar-plus-filmen Stranded av Gonzalo Arijon, om de 16 människor som överlevde i mer än två månader på en glaciär högt upp i Anderna efter en flygkrasch 1972. En av de allra bästa filmer jag sett i år!

Fyrkantig i huvudet, men med massor av nya kunskaper, är det nu dags att återvända till Göteborg. Det börjar bli dags att göra en massa trycksaker till den 31:a festivalen. Idag är det bara en månad och 25 dagar till vår egen fest startar! Vi ses där!

/Ulf Sigvardson

Vital 20-åring med omvärldsberättelser

2007-11-27T23:41:00.000Z

Världens största och viktigaste dokumentärfilmsfestival – IDFA i Amsterdam – firar 20! Och det gör den verkligen med flaggan i topp. Festivalen startade i torsdags, själv kom jag hit i måndags eftermiddag och har efter sju sedda filmer, sett massor med spännande berättelser om och/eller ifrån en massa olika hörn av världen; Turkmenistan, Uruguay, Vitryssland, Australien, Pakistan osv.

Tuschinski – IDFA:s vackra huvudbiograf vid Rembrandtplein

Detta är min tredje IDFA, och det som alltid slår mig under dagarna här är hur mycket nya saker man lär sig om vår värld. Såväl om personliga öden, som om de bisarrt olika öden som styr våra livsförutsättningar. Nog hade jag någon gång hört talas om den märkliga boken "Ruhnama", som den bisarre diktatorn i Turkmenistan – Niyazov – skrev för några år sedan. En bok upphöjd till närmast lag i denna centralasiatiska f.d. Sovjetrepublik. Men inte visste jag att det var en bok som fått mängder av multinationella företag att böja knä för diktatorn och översätta den till sina språk i utbyte mot lukkrativa affärskontrakt med denna olje- och gasrika nation. Så håller den kommersiella, demokratiska världen den auktoritärt vidriga under armarna! Detta lärde jag mig i finske Arto Halonens Shadow of the Holy Book, som här tävlar i den största tävlingen för långa dokumentärer – Joris Ivens Competition. Diktatorn Niyazov dog för ett år sedan, men bisarrerierna verkar tyvärr fortsätta – hans f.d. tandläkare tog över makten!

Tendensen bland dokumentärformatet under senare år har varit alltmer mot det tv-anpassade formatet 50-60 minuter. Smidigt förvisso, men inte alltid tillräckligt för att berätta en bra historia. Detta har stört mig lite tidigare år här, men nu känns det som om ett trendbrott kanske är på gång. Har sett flera riktigt långa dokumentärer på uppåt två timmar – och det har inte varit någon utfyllnad. De har verkligen behövt det formatet. Kanske är det bara en villfarelse - här finns många kortare filmer också – men det kan vara något på gång!

Kim Longinotto efter premiärvisningen på Tuschinski av hennes nya film Hold me Tight, Let me Go.

Annars är det som alltid en fantastisk känsla att se så mycket folk se dokumentärer på duk – det är ju nästan bara på festivaler det händer numera - om inte regissören heter Michael Moore, eller möjligtvis Werner Herzog. Den senare dyker förresten upp här på torsdag. Då lär han fylla den stora, oerhört vackra huvudsalongen på Tuschinski-biografen, något av det vackraste som går att uppbringa i biosalong i världen sägs det här! Parkett + 2 balkongrader i komplett Art deco-utförande! En värdig inramning till allt viktigt som finns att säga om vår värld!

/Ulf Sigvardson

Kameratömning Thessaloniki

2007-11-20T22:37:00.002Z

Lunch med två blivande vinnare. Turkiet, Kroatien.

Mer lunch.

Rätt fint.

Projektpresentation.

Bion Stavros Tornes och John Cassavetes.

Så här kan man också använda sin hamn - till filmfestival.

Bransch-centrat.

Monument.

Fin stadsdel.

Pir/festivalentré.

Score: 4 out of 4

2007-11-20T22:22:00.000Z

Ja, när prisutdelningen för årets Balkan Fund ägde rum i går delades fyra priser på vardera 10 000 EURO ut. Jag gissade (och hoppades) rätt på alla fyra. Rätt bra. Favoritprojektet från Kroatien såklart, "MOTHER" med regissören JURAJ LEROTIC och producenten DANA BUDISAVLJEVIC. Och så rumänska "FIRST OF ALL, FELICIA" med regissörerna MELISSA DE RAAF & RAZVAN
RADULESCU och producenten ADA SOLOMON, som GIFFF delade ut en award till redan i Sarajevo i augusti. Och så ett turkiskt projekt och ett grekiskt. Alla var unga nya regissörer, vilket känns extra kul. Efter prisutdelningen var det världspremiär på turkiska Hidden Faces, som vann Balkan Fund här för tre år sedan, då jag faktiskt var på plats. Och så avslutningsmiddag med raki och rätter som aldrig slutade komma in, framåt elvasnåret. Trots att timmen blev duktigt sen så kunde jag inte svika mitt eget löfte om löpning längs strandpromenaden, när jag, duktigt trött, vaknade och upptäckte att vädergudarna ånyo var mycket, mycket schyssta mot denna mycket omtyckbara stad.Springa blev det och sedan bussfärd till flygplats och avsked från nyfunna vänner. För det är så det känns. När man stötts och blötts tillsammans och kastats in i alla manus- och manusförfattarvärldar under tre intensiva dagar så blir det speciellt. Helt enkelt.

Facit: Hela tolv sedda filmer, trots fulltecknade dagar. Fyra att bjuda in till festivalen. Ett flertal, nya och roliga kontakter som kommer att generera bra filmer till festivalen i framtiden. Missat: Ja, bland annat ett antal superlockande master classes med människor som Chris Cooper, Willem Dafoe, Alfonso Cuarón, Danny Glover och, inte minst, John Sayles. Men så är det. Snacket går att grekisk film är i kris och ganska kass (visst, det var ingen direkt stor upplevelse när jag plöjde ett antal greker i videorummet), samt att Kroatien är det nya Rumänien, dvs att det snart är dags för svenskarnas nya semesterparadis femton minuter i rampljuset.

På väg mot Wien (på bussen mot planet diskuterade Svenskans Hynek Pallas och jag förresten nödvändigheten i att Sverige får sin egen Sight and Sound – typ en tidning som är intresserad av till exempel ett fördjupande reportage om Balkanfilm)gjorde Austrian Air återigen sitt bästa för att förstärka fördomen att det är något märkligt med Österrike (tack, bland annat också Ulrich Seidl). Den bleka korv, det feta potatismos och det märkliga kålgojs som serverades till lunch var, ja… intressant. Fyra timmars jobb med uppkoppling på flygplatsen i Wien var precis det som behövdes för matsmältningen. Nu har Bergman-Filmkonst gått till tryck och jag har börjat fokusera på nästa nummer – ett fantastiskt tecknat reportage av ingen mindre än festivalens egen quiz master Annikas Anders, förlåt Anders Annikas. Kommer lagom till festivalen. Missa inte det!

Och nu är det tamigtusan hårdjobb och Göteborg som gäller ett tag framöver. Inga fler resor på ett tag – tack, men nej tack, Dubai. Kontoret på Järntorget rules. Och i morgon är det quiz.

Camilla Larsson

Yrke: Ambassadör

2007-11-18T23:40:00.000Z

Svensksnacket fortsätter. I dag under luchen började min nya favoritkroat att ställa frågor om José Gonzales och Jens Lekman. Jag lovade att ordna så att de fixar musiken till hans långfilm...

Det är märkligt ändå på vilket sätt man blir som en slags ambassadör för Sverige och allt möjligt svenskt. Mest film då förstås. Har i dag bland annat pratat eventuella svenska samproducenter och locations med en filmfondare från Wales, samt Bergmanretros med folk från Rumänien samt New York, som vill ta vår festivals retro som utgångspunkt och samarbeta om diverse detaljer. Detta lobbande pågår trots vår litenhet lite här och var just nu. Fonden har för tillfället också en utsänd i Kampala och snart en i Kairo. Men den där inbjudan till Dubai i mitten av december får jag nog tacka nej till - ibland blir det för mycket även av det goda och dessutom lackar det både mot jul och festival just då. Under dagens presentationer har jag också ägnat mig åt just det, få uppslag till bra saker man kan göra under nästa festival. Har slitit upp anteckningsboken ett stort antal gånger för att plita ner något halvläsligt.

En albansk tokfilm och en naturromantisk och sanningssträvande Sean Penn fick avsluta dagen. Stor och fin film på många sätt... Into the Wild, men lite besviken är jag allt. Får fortsätta att vara besatt av The Indian Runner några år till.

Camilla Larsson

Kaffepaus någon?

2007-11-17T23:06:00.000Z

Oj, det blev många koppar kaffe i dag – märkligt nog med tanke på den hastighet som kaffekillen i baren på Industry-centret tillverkade dem. Väldigt långsamt. Allt kaffe kom sig av att vi efter varje projektpitch får en "kaffepaus" då möten ska ta plats. Well, kaffet vann i dag. Två möten och fem kaffe, minst. Vilket behövdes efter en kort, drömfylld natt. Juryn smådissade ett par projekt men lyfte skickligt fram starkt och lite lite svagare hos de andra två som presenterades idag.

Det är alltid spännande att träffa peronerna bakom projekten. Även om man tycker sig ha fått en rätt bra bild av en tänkt film så kan allt ställas på ända när man möter hjärtat och hjärnan bakom den. Oftast på den positiva ändan. Hann med ett par filmer i videobaren också (en bra, en dålig) samt ett par filmer på stor duk (en kass om El Greco och en ok, om något annat). Hem i regnet med en liten fetfrasig spenatpaj till middag vid elvasnåret. Och sen en minibarsouzo till jobbsessionen vid datorn.

Sverige får sin beskärda del av uppmärksamheten här i år, förresten. Invignsingsceremonin igår tillägnades IB (vilket obarmhärtigt påminde mig om att jag har lämning till tryck på nästa Filmkonst på måndag. Ett nummer tillägnat vår Bergman-retro.). Och min nya kroatiska favoritregissör (en sån som ställde allt på positiv ända) ville prata mycket Moodysson. Annars regnar det då och då, denna hyfsat ljumna greklandshöst, alltmedan det rapporteras om snö från runtom i Balkanvärlden. Brrr.

Camilla Larsson

Visit to Vienna - kort sådan

2007-11-16T23:22:00.000Z

Snökaos i Wien, jaha. Som tur var ingick inte min vidare connection till Thessaloniki, och Greklands största filmfestival, i den mängd flighter som ställdes in i förmiddags.
Är här för att delta i det femte Balkan Fund Meeting, ett tredagars manusutvecklingsmöte med jury och priser. Men den här gången blir det inget juryarbete för min del, är bara så kallad "decision maker", vilket man kallas när man fattar beslut om finansiering av filmprojekt, på olika sätt. Projektpitchar, kaffepauser med one to one meetings och så prisutdelning. Samtidigt försöka se så mycket film till festivalen som möjligt - det är ju precis på sluttampen nu, för att hinna klämma in saker i vårt program, hemma i Göteborg.

Det här är för övrigt en filmfestival med mycket gemensamt med Göteborg. Rått och regnigt, intimt, en stor, mysig publikfestival med sitt centrum på en pir (nej, det har ju inte vi, men promenaden till Riverton känns rätt hamnmagasinsruffig) där de olika magasinen tjänar som biografer, festivalkontor, festivlacenter, bar, mm. Trodde att jag helt irrat bort mig när jag skulle hitta till industry centret Agora (=mötesplats, passande nog...) och höll på att kliva ombord på ett gammalt slitet fartyg som just skulle kasta loss. Men jag var på helt rätt väg – strax där bakom låg Magasin 8 med min ackreditering och svarta väska inuti sig. Var förresten här första gången för tre år sedan. Det besöket slutade med att fonden stödde ett bosniskt projekt, Snow. I dag stötte jag på Elma, filmens producent samt arbetande på Sarajevofestivalen, som berättade att de precis spelat in i en liten bergsby. "Realistiskt, men magiskt". Låter lovande inför GIFF 2009. Ska bli spännade i morgon att se om det vankas andra läskande projekt. Och kanske lite fin feta.

Camilla Larsson

PS Tack festivalchefs-Despina för blommorna jag fick när jag checkade in på hotellet. En klassig bukett som kommer att söva mig djupt med sin doft.

Finsk film på svenska dagen

2007-11-06T19:46:00.000Z

I morse bar det av från Landvetter till Helsingfors för att se de senaste finska filmerna hos Finska filmfonden – motsvarigheten till filminstitutet. I dag, den 6 november, firar Finland den svenska dagen, alltså på Gustav II Adolfs dödsdag. Men den svenskfinska receptionisten på mitt hotell sa att eftersom de bara är sex procent av befolkningen märks inte firandet sådär jättemycket.
Själv har jag firat med att se tre finska filmer. Som det blir ibland när man ser mycket film på raken, lägger man märke till återkommande detaljer som egentligen inte betyder så mycket för om själva filmen är bra eller inte. I alla tre filmerna jag såg idag förekom schackspel. Kanske ett tecken på att jag borde spela mer schack? Eller att hela livet är som ett schackspel? Eller en magisk referens till vår Bergman-retrospektiv?
Jag kommer hem för sent i morgon för att hinna till quizen. Attans!

Numera quiz-beroende

2007-11-01T23:30:00.000Z

Igår var det quiz igen. Ett av de tillfällen när tyvärr inte bloggen kan göra verkligheten rättvisa.
Hela Respekt vid Järntorget fylls till sista plats av hängivna quizare. Under tiden som quizmaster Anders ställer sina väl utarbetade frågor med tillhörande filmklipp eller ljudackompanjemang pratar knappt publiken överhuvudtaget. Efter varje fråga ser man lidandet i ansiktena hos de som nästan kan svaret men inte riktigt. Vi som jobbar på filmfestivalen får tyvärr inte vara med och tävla, men vi känner igen våndan från Anders quizomgång på personalens kick-off. Man undrar: vad hände egentligen med de hjärnceller där svaret fanns ingraverat? Har jag varit slarvig med min hälsa eller är jag verkligen på väg att bli senil?
Succé igen, med andra ord! Tack till festivalens Anders, Håkan och Helena som gör varje onsdagkväll fram till festivalen till en prövning! Och tack till alla quizlag som ställer upp varje gång, trots risken att vinna en jumbo-VHS.

Filmkrönikan kom tvåa i fjärde filmquizet

2007-11-01T10:39:00.000Z

Quizmaster Anders Annikas in action på GIFF:s 4:e filmquiz på Respekt, Järntorget, Göteborg.

De fantastiska quizlagen! Här minglas inte, här sitter man fastlimmad vid sin stol och quizar.

Filmkrönikans lag gnuggar geniknölarna.

Festivalens redaktör-Ulf och marknadschef-Karin läser en dialog ur Pulp Fiction.

Festivalens ekonomichef-Sandra, konstnärlig ledar-Marit och programkoordinator-Andreas önskar att de fick vara med och tävla.

Emrik, Nadine, Sanjin med flera överväger alternativa svar.

Utan producent-Helena och producent-Håkan ingen quiz! Här läggs veckans soundtrack ut i högtalarna.

Festivalens biljettfabrik visade framfötterna tidigt i quizturneringen.

SVT-Hans med vänner kan bli farliga framöver!

Old school-filmfestival-Lena (t v) mitt i tävlingen.

Old school-filmfestival-Åke (t h) mitt i tävlingen. I mitten en medlem i förra veckans vinnarlag.

Fokuserat quizlag.

Gästchefs-Anna (t h) fick tävla eftersom hon inte började jobba på festivalen förrän dagen därpå.

Rättningen!

Kvällens glada vinnarlag representerade universitetets filmvetenskapliga institution.

Filmkrönikans lag är quizens bästa utmanarlag hittills med sin andraplats. Bra quizat!

Fotat & skrivet av Marit Kapla, 31/10, 2007

Ett hus för film och traktorer

2007-10-24T17:24:00.000+01:00

FilmFest Warszawa 12-21 oktober

Där står den som ett landmärke mitt i staden, Stalins gåva till det polska folket, det stora kulturhuset. Huset är gigantiskt stort, med bland annat 33 hissar. Här ligger också biografen Kinoteka som är huvudsätet för Warszawa filmfestival.
Kände mig lite förflyttad bakåt i tiden eftersom det bl a också pågick en utställning med jordbruksmaskiner i kulturhuset samtidigt med filmfestivalen.
För knappt en månad sedan var jag också i Polen, men då på den nationella festivalen i kuststaden Gdynia.
Där såg jag bl a Andrezj Wajdas ”Katyn”. Har aldrig upplevt en lika stor tystnad under eftertexterna som efter den föreställningen.
Katyn är den plats där Sovjetunionen dödade tusentals poliska officerare 1940, efter det att Tyskland och Sovjet invaderade Polen från var sitt håll. Ett av offren för denna massaker var Wajdas egen far.
När Molotov Ribbentrop-pakten upplöstes så flyttade Sovjet helt resolut datum för massakern ett år framåt och hävdade att den var tyskarnas verk. Det var denna historieskrivning
polackerna tvingades leva med fram till 1989.
Det var enormt viktigt för Wajda personligen men också för det polacken i gemen att denna film blev gjord, och den visas nu också för fulla hus runt om i landet.
Såg jag drygt 20 nya polska filmer i Gydnia så var besöket i Warszawa nyttigt för att få reda på vad som komma skall i frantiden. CentEast kallas den marknad där producenter och regissörer från Central- och Östeuropa presenterar de projekt som antingen redan är på gång eller manuskript som de behöver hjälp med finansieringen för att få i produktion. Men resultatet av den pitchen, som det heter, ser vi i Göteborg först 2010.
När filmåret 2007 i den östra delen av Europa skall summeras så är det ett land som sticker ut. Under ett par år har Rumänien stått i centrum, men plötsligt har Estland ett antal filmer som turnerar runt på festivaler och vinner priser.
Estland var huvudnummer på Bokmässan i Göteborg, jag vill nog sätta en slant på att de också kommer att visa upp sig ordentligt på filmfestivalen. Ett land med 1.4 miljoner invånare har plötsligt skaffat sig en filmindustri. När man talar med estniska producenter så är deras stora problem att de inte har tillräckligt med filmhantverkare, som passare och elektriker. De tvingas importera från Tyskland och Finland.

En av de första jag mötte när jag kom till hotellet i Warszawa var den armeniska producenten Armine Anda. Överlycklig omfamnade hon mig. Några dagar tidigare hade hon fått stöd för ett nytt projekt från vår fond i Göteborg, när hon presenterat sitt projekt på filmfestivalen i sydkoreanska Pusan. Dagen efter skulle hon vidare till turkiska Antalya för att söka stöd där. Hoppas hon får ihop sin finansiering så att vi får se filmen Joan and the Voices förverkligad om ett par år.

Freddy Olsson
21 oktober 2007

Kameratömning/Centralamerika

2007-10-24T14:31:00.001+01:00

Arcadiahuset.

Fint Guatemala-hus. Zon 1.

Filminspelning.

Filminspelning.

Sovrumsprydnader à la Ciudad de Guatemala.

Ciudad de Guatemala-köket. Antonio berättar.

Helena är en tavla. Fast på fel håll.

Jury-Cristian och Cinergia-Javier lunchpausar.

By-vy.

Cinergia-bossen Maria Lourdes Cortés och regissören Arturo Sotto.

Ännu mer vulkanturism.

Fattigmansparaply.

Vulkanturism.

Växtlighet.

Intervju med facktidning.

Kaffeodling.

Summa summarum Costa Rica/Guatemala City

2007-10-23T21:39:00.000+01:00

Hemma igen efter ett dygns resa. Bland annat innehållandes ett stopp på sydlig amerikansk flygplats, Atlanta, Georgia. De är noggranna amerikanerna. Kan man säga. Och efter att ha hört sanslösa flygplatsskrönor från våra jurykamrater (Thomas, vars väska genomsökts och demolerats, Cynthia, som på väg hem från Sundance blivit förhörd av ett gäng poliser med hundar eftersom hon hade "letat efter något på väggarna på flygplatsen, samt hade dubbla flygbiljetter) var vi lite beredda och lite oroliga över vad Helenas mörkhåriga uppenbarelse skulle kunna leda till. Men det gick förhållandevis smidigt. Helena fick i alla fall en tillsägelse för att hon gick för sakta efter immigrationskontrollen och så kom inte våra två presentöverkast (överräckta under intensiv fotografering ppå Arcadiamötet), skumt förpackade i plastsäckar, åkandes på bagagebandet tillsammans med det andra bagaget. Tack och lov hade de fått åka direkt till planet... antagligen luktade på av sprängämnes- och knarkbestar. Det vet väl alla hur tacksamt det är att smuggla saker i konsthantverk. Nu ligger i alla fall överkastet på sängen, som en påminnelse om alla upplevelser på denna mångfacetterade resa.

Slumpartad summering: Det håller på att hända saker med Centralamerika som filmregion – det kommer att ta tid, men det kommer att hända spännande saker. Innehållet i de flesta manus/synopsis – vi plöjde ca 90 stycken – är ofta politiskt, nästan alltid. Clowner är ett ovanligt frekvent återkommande tema (är man, som jag, minst sagt, inte så förtjust i clowner, så blir det ett problem...), dokumentärerna är ofta snarare reportageidéer – den visuella visionen och det poetiska/personliga greppet saknas. Men det finns tonvis med historier att berätta.

Resan resulterade dessutom inte bara i fondrelaterade saker, utan också i fyra potentiella festivalfilmer – tex den imponerande Costa Ricanska El Camino, om en liten nicaraguansk flicka som rymmer från sin incestbenägne morfar, tillsammans med sin stumme lillebror, för att leta efter modern som emigrerat till Costa Rica. Som är ett land med den näst största barnprostitutionen i världen. En visuellt grandios film som nästan utan ord berättar en historia om minst sagt svåra ämnen, utan att skriva på näsan.

Första dagen på kontoret blev det morgonmöte, Guatemala-kaffe och Arcadiakolor. Och fler möten. Nu blir det Filmkonst- och festivalproduktion i full fart. Bara två månader kvar till festivalstart. Och blir det någon mer resa så väntar i så fall Thessaloniki i november eller Tbilisi i december. Men just nu känner jag mig ganska nöjd med Göteborg. Det är ju Filmquiz på respekt i morgon.

Camilla Larsson

Dagens snygging och dagens clown

2007-10-21T05:19:00.000+01:00

En fagel med underligt late vackte mig tidigt imorse. Hasandes tog jag mig fram till fonstret och tittade ut i en blommande liten tradgard framfor en av Guatemala Citys lugnare gator. Funderade pa att lagga mig igen men piggnade till nar jag motte blickarna fran Jesus och Hillary Clinton som satt inramade och uppsatta ovanfor min sang.

Det ar var sista heldag i Guatemala och Centralamerika och vi har foljt med vara nyvunna vanner pa Arcadia under deras filminspelning hela dagen. Just nu ar det praktik pa agendan och de medverkande far nu konfronteras med sina produktionsroller pa inspelningsplats. Som vanligt innebar filminspelningen (och Latinamerika) mycket vantan och annu mer kaffe. Men det innebar ocksa att jag kunde vila ogonen pa dagens snygging (som var huvudrollsinehavare i en av scenerna) och pa dagens clown (som var den andra huvudrollsinehavaren).En marklig konstellation kan man tycka men for oss foll den sig helt naturlig eftersom vi varit forfoljda av clowner sedan resans dag 1. Inte mindre an fem stycken har vi mott pa ett eller annat satt under resans gang.

Camilla och jag tackade for att vi hade fatt traffa Guatemalas nya filmgeneration, tog farval av Arcadia och akte till Antigua som ligger 45 minuter fran Guatemala City. Vi mottes av kullerstensgator och en helt annan atmosfar. Hittills har vi blivit varnade for att rora oss ute pa gatorna men nu gavs vi mojlighet att ata ute pa restaurang med Antonio och tva av de yngre formagorna fran Arcadia.

Vi klamde en Gallo (en tupp, inhemsk ol) och at typisk guatemalesisk mat innan vi for hem pa regnets spegelblanka gator i en minst sagt hetskt trafik. Alldeles for kort kanns besoket hos Arcadia nu nar jag ser i backspegeln, samtidigt som kroppen tycker att den varit har valdigt lange. Imorgon paborjar vi resan hemat igen till Sverige och kontoret.

¡Hasta la proxima campañeras y compañeros!

Helena Persson